Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Uppfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
barnets liv; de nittionio hundradelarna borde användas
för att omärkligt leda utan att ingripa; för att verka
som osynlig försyn, genom vilken barnen erhålla vissa
oumbärliga erfarenheter, över vilka de sedan få göra
sina egna slutsatser. Nu är det sina egna rön,
meningar och grundsatser, uppfostraren präglar in i
barnet, genom att ständigt bättra på dess ord och
handlingar. Att man verkligen har framför sig en
alldeles ny själ, ett eget jag, vars första och främsta
rätt är att själv få tänka över de ting det möter —
detta är den sista av alla de erfarenheter, en
uppfostrare gör. Med en ny själ menar han endast en
ny årgång av den gamla människan och är strax
framme med de gamla flaskorna! Man lär den »nya»
själen att icke stjäla, icke ljuga; att akta sina kläder,
läsa sina läxor, hushålla med sina slantar, lyda
befallningar, icke motsäga äldre personer; läsa böner;
dess emellan slåss för att bli duktig... Men hvem
lär den nya själen att själv välja de vägar den
beträder? Vem anar att längtan efter dessa egna vägar
kan vara så het, att den hårda eller milda dressyren
till likformighet gör hela barndomen till ett hemligt
kval?
Barnet framträder med arvet från alla föregående
släktled och detta arv modifieras genom anpassning
till omgivningen. Men barnet företer även
individuella variationer av släktdragen. Och om denna dess
egenart icke skall försvinna under anpassningen, då
måste den självbestämda kraftutvecklingen på alla
sätt främjas och endast medelbart påverkas, genom
att uppfostraren förstår att ge sammanhang och
eftertryck åt följderna — på gott och ont — av denna
barnets kraftutveckling.
Den nutida uppfostrarens hårda som milda
ingrepp avvända följderna, i stället för att dessa borde
få verka i hela deras stränghet, vid varje fall, där
barnet ej därigenom skulle ta obotlig skada.
Hemmets och barnets egna, av hemmet beroende,
vanor måste bliva orubbliga som naturlagar, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
