Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1922 - Ståhlberg, Esther: Värnlösa barn i österbottniska bondhem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
Snöyran har • tilltagit och blåsten piskar kall över slätten. Det
är ett riktigt oväder. Men släden glider framåt på sin ojämna stråt
genom drivorna, och åter öppnas dörren till en främmande stuga, som
efter några timmar ej var främmande mer.
En stor, rymlig stuga, präktiga kamrar. Enligt gammal
sydösterbottnisk plägsed ett skåp med hyllor, en hörnsäng med förhängen, ett
prydligt klockskåp med en Könni-klocka*i, ett bord, „där bänk med bänk
i vinkel förenas". Framför hrasan, som brinner i den öppna spiseln,
ligger ett par hundar med nosen på tassarna. Och vid fönstret sitter en
dräng i skörtistdräkt med en liten gosse pà sitt knä, och jag gissar strax,
att det är den krigsvärnlösa. Han sitter där trygg och belåten, som om
han alltid varit barn i huset.
Det är den lilla Taisto**) Johannes, 7 år gammal. Men när jag av
gårdsfolket spörger om hans namn, får jag veta. att han heter Jukka.
Och Jukka heter han och Jukka är han och kommer så att förbli. Ty
här får han en sådan uppfostran, att han förblir Jukka.
Det var nog meningen, att han skulle bli Taisto, och skulle han ha
uppvuxit i svåra förhållanden, hade han utan tvivel en gång gjort skäl
för namnet. Men nu är och förblir han Jukka, ty han är nu son i denna
gård.
Jukka sitter i drängens famn och Paavo Frän granngården har kommit
för att prata med honom. Också Paavo är en av de värnlösa.
Jag bjudes in i kammarn. Där står ett harmonium i hörnet. Av allt
att döma är gården mycket förmögen, och husbonden är en pratsam,
trevlig man.
Han är mycket fäst vid Jukka. Alla gårdens barn äro fullvuxna, och
gossen är nu den enda. som fyller huset med barnsligt prat, och
husbonden håller honom utan betalning, „för sitt nöjes skull". Jukka säger „far"
och „mor" och ingen far ens antyda, att han någonsin mera skulle
återvända til! sina gamla förhållanden. Naturgåvor har han nog, anmärker
värdinnan, bara man skulle få honom att använda dem rätt. Men detta
är hos hene blott ett anspråkslöst sätt att uttrycka sig; i själva verket äro
både far och mor fast övertygade om at Jukka ännu blir något märkligt.
Han har nämligen en så klar röst — berätta de — och en sådan omåttlig
lust att sjunga. Och nu ruvar husbonden på den framtidsplanen, att han
skall skola Jukka ill klockare. Först blir han elev i Karhunmäki
folkhögskola, och sen han gått igenom klockarskolan i Helsingfors, blir han
klockare på folkhögskolan, och far och mor få sitta på
sammankomsterna och höra Jukkas röst stiga över alla andras i psalmsången, så att ock-
*) Könni, en beryktad österbottnisk urmakaresläkl.
**) Taisto. ett nantn som använts av de röda och som betyder „strid".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
