- Project Runeberg -  Barn och Ungdom. Nordisk Social-Pedagogisk Tidskrift / Årgång 1922-1923 /
72

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1922 - Ståhlberg, Esther: Värnlösa barn i österbottniska bondhem

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

så prosten och föreståndaren och andra av pietisternas ledare höra den.
Och den framtidsdrömmen var så ljuv, att den bredde ett rosenskimmer
över fosterföräldrarnas ålders kväll.

Jag läser allt detta mellan de enkla ord, med vilka de berätta om
gossens lyckliga naturgåvor, och jag ser, att deras gosse är en alldeles
vanlig linlugg, sådan det finnes hundradetal i alla gränder. Men de älska
honom, och det är mycket möjligt, att han kan bli klockare en gång.
Ren pà vägen har jag hört berättas om huru denna Jukka sitter på
fosterfaderns knä vid sammankomsterna pà folkhögskolan och huru han
emellan far och mor bäddas ner i fällar, när de fara till sammankomsterna i
andra byar. Karhunmäki folkhögskola, denna pietisternas ögonsten och
deras läras brinnande härd. är isynnerhet för de närmaste grannarna,
till vilka Jukkas hem hör, föremålet för deras bästa diktan och traktan.
Men den var känd också vida omkring bland pietisterna i hela landet
säsom krönet på deras jordiska framgångar och såsom den fyrbåk, vilken
skulle sända sina strålar ut till allt fjärmare landsdelar.

I gården har man som Jukkas fostersyster upptagit en något äldre
flicka, vars far fallit i kriget på den röda sidan. Hon kommer in och
sätter sig strax vid harmoniet. Gossarna sälla sig til! henne och jag får höra
dem sjunga en av pietisternas sånger, som ej går ur mitt minne. De
värnlösa barnens röster fylla för en stund rummet; de fylla mitt sinne.

Jag tycker mig ännu höra denna gamla sång från Paavo
Ruotsalai-nens tider, denna egendomligt mäktiga, som pà sammankomsterna stiger
ur den församlade menighetens bröst med kraften av en ström, som
fyller sina bräddar och vars modiga världsåskådning är som ett fäste, bakom
vilket också barnen kunna leva i trygghet.

Sången lyder i översättning:

Fast vägen är braut
och även besvärlig,
jag dock ärnar vandra
fram till målet
genom livets trångmål
upp till detta berg.

Den får ej tröttna,

som vill vandra

på livets stigar.

Man bör ha mycken möda

vaka i midnattstimmar,

eljes är allt förgäves.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:19:35 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/barnungdom/1922-23/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free