Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmärkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stundom funnits en, som på ett eller annat sätt varit utmärkt framför
de andra.
Dansktalande. Benämningen dansk tunga för det nordiska
språket i allmänhet under en del af forntiden förklaras sannolikt af
den stora inflytelse, de danske öfverkonungarne från Harald
hildetand till Knut den store utöfvade öfver hela norden, och det
vidsträckta rykte, som det danska namnet derigenom vann.
Dvärgarne komma fram, när solen gått ned, ty de tåla icke
dagsljuset. Detta är också uttryckt med den ene dvärgens namn
Dulen (af dölja).
Fackelsvennerna (kertisveinn) voro ett slags hofbetjenter,
som hade sitt namn deraf, att de skulle framför konungens bord
hålla lika många facklor som det vid bordet fans förnäme män:
jarlar, hertigar eller konungar.
Frö säges i Eddan vara ypperst bland åserna. Han råder öfver
regn och solsken samt jordens gröda, och honom bör man anropa
för god årsväxt och frid. De tre förnämsta gudarne, Oden, Tor och
Frö, äro en ofta nämnd trilogi, och deras bilder stodo jemte
hvarandra i Upsala gudatempel. Frös dyrkan var mycket utbredd, i
synnerhet i Sverige. Hans bild fördes omkring på fälten för
växtlighetens främjande. Man offrade honom lefvande djur, i synnerhet
oxar och svin. Namnet Frö betyder egentligen herre, herskare.
Hate, Hradvitnes son, heter en af de ulfvar, som förfölja och
hota att uppsluka solen. Den andres namn är Skalle, hvilket äfven
Hervararsagan omtalar. — I eddasången om Helge Hjörvardsson
omnämnes en Hate såsom fader till jetteqvinnan Hrimgerd.
Heliga nejden, s. 175. När nejden kallas »helig», betecknas
den antagligen dermed såsom det ställe, hvarest konungasätet
tillsamman med det förnämsta templet funnits.
Hird, det gemensamma namnet för de män, med hvilka
konungen i forntiden omgaf sig, för hans »handgångne män». De skulle
alla stå till hans tjenst och kunde ej lemna honom utan hans orlof.
Hirdmän, »som voro på vakt ej muntra», s. 171; detta
framhålles gentemot det vanliga förhållandet, att hirdmännen, då de om
aftonen höllo vakt, språkade i gamman med hvarandra vid bägaren.
De, om hvilka här är tal — grisarne — tiga deremot, medan de
dricka d. v. s. dia modern.
Holmgång var en tvekamp, genom hvilken tvister äfven
rättsligen afgjordes. Såsom sjelfva namnet antyder, försiggick den
ursprungligen på små holmar såsom de lämpligaste platserna för sådana
strider. Der tillgång på dylika holmar saknades, omgaf man med
ett stängsel stridsplatserna, som dock behöllo sin gamla benämning.
De stridande skulle — åtminstone i holmgångens mest utvecklade
form — bruka endast svärd af en viss längd och vexlade hugg i
ordning med hvarandra, hvarjemte de hade lof att begagna tre
sköldar hvardera, hvilka dock ej höllos af kämparne sjelfva utan af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
