Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rödfärgade, dem jag ej tyda kunde: Haddingars lands
långa ödlor, oskurna ax och många djurs slingringar.» —
Ofta nyttjas runor däremot i förening med galdrar.
Äfven härom finnes i Egil Skalle-Grimssons saga en
upplysande berättelse.
Då Egil var på ett gästabud tillsammans med konung
Erik Blodyx’ trollkunniga gemål Gunhild, drack han i botten
hvarenda bräddad bägare, som bjöds honom, och han drack
ur grannens äfven, samtidigt med att han lät sina skarpa
speglosor hagla öfver ställets värd, en man vid namn Bård.
Då gick denne fram till drottningen och sade, att där
var en gäst, som skämde ut dem: han drack aldrig så, att
han icke sade sig törsta.
Drottningen och Bård blandade då hemligen gift i
drycken och läto den sedan föras in. Bård signade
bägaren och gaf den åt tärnan, som bar ikring ölet.
Hon bragte Egil den och bad honom dricka.
Han tog emot hornet, men som han misstänkte dess
innehåll, tog han fram sin knif och stack sig i handen,
hvarpå han ristade runor på hornet och stänkte blod på
dem. Så kvad han:
»Ristom runor på hornet,
rodne hvar staf i blodet!
mumlom kraftord, medan
munnen vid randen dröjer:
lustigt dricka vi drycken,
däjan, den glada, oss räckte;
veta vi vilja, hur ölet
värkar, som Bård oss signat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
