Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 165. Fågelskrämman - 166. Lärkan och hennes ungar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förde ett sådant oväsen, som om de hade roligt åt
sitt skälmstycke.
Bonden rev sig bakom örat och funderade, huru
han skulle bete sig för att hindra sparvarna från
att helt och hållet plundra veteåkern. Han gick
hem och skaffade sig en stör, ungefär så lång
som en människa, virade halm omkring honom,
till dess han blev tillräckligt tjock, satte två armar
på honom och klädde på honom en gammal rock.
Sedan tog han sin gamla hatt och satte den på
honom och band en lång piska i hans hand. Då
nu sparvarna hade satt sig att sova om aftonen,
tog han fågelskrämman, bar ut och ställde henne
mitt i åkern, där hon såg ut som en levande
människa.
Följande morgon, när sparvarna vaknade, flögo
de allra först till veteåkern för att som vanligt
smaka på det sköna vetet. Men se, dä stod
bonden där i sin gamla rock och med sin gamla hatt
på huvudet samt hotade dem med piskan. Det
såg farligt ut, och sparvarna tordes icke flyga dit
utan satte sig i närheten och passade på, om icke
mannen med piskan snart skulle gå hem. Men
han gick icke utan blev stående kvar, huru länge
de än väntade. Emellanåt, då en vindfläkt satte
honom i rörelse, svängde han duktigt med piskan.
Sparvarna blevo rädda och flögo hungriga därifrån.
Sedan fick bonden hava sin veteåker i fred för
dem.
166 Lärkan och hennes ungar.
I en sädesåker, varest kornet var moget till skörd,
var ett lärkbo med ungar uti. Varje gång deras ino-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
