Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och skiljas kunne vi ej från denna krans af
oförgängligt sköna elegier, utan att erinra oss
den, som begynner:
Våren en lof sång är, den jorden offrar åt solen:
Doftande rosor och löf bilda dess toner, dess ord.
Modrens sferiska sång, hur skulle den hinna ditt öra?
Ett af dess smältande ljud är du, o menniska, sjelf. — —
Om i den elegiska versen skalden fann ett
bredare utlopp för sitt snilles och hjertas
in-gifvelser, har han i Sonetten visat sin stora
förmåga att inrymma tanken i en trång form,
utan att någondera deraf lider. En-af dessa
sonetter, och icke den minst vackra, har rundat
sig till minnesblomma åt ”Skördarnas” skald, och
äfven åt ”Spastaras” har han egnat en sådan.
Detta leder oss till frågan om den likhet, man
velat finna mellan Stagnelius och Lidner. En
sådan kan visserligen sökas i färgen af deras
poesi, och känslans glöd är för dem gemensam.
Men Lidners effektsökeri är lika främmande för
Stagnelius som dennes tankedjup är aflägset
för Lidner. Begge voro män af snille och
talang; en man af karakter var blott den ene.
För begge var hippokrenen full af tårar, men^
hur oändligt mer storartad är icke den enes
sorg än den andres! När den dystra
uppfattningen af mensklighetens elände hos Lidner
närmast utgår från en uppjagad, blödig
filan-tropi, som kommer honom att hänsmälta i gråt
vid blotta föreställningen om likars nöd, hvilar
den hos Stagnelius på en med tro omfattad
verldsåskådning, enligt hvilken jorden icke är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
