Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
"Jag kan inte bjuda på skjuts, ty jag har alla
hästarne utom en på bete. Men denne ende kunde
åtminstone få föra fram edra korgar".
"Det är bra", sade Kerstin. "Jag stannar och
följer trossen".
De öfriga gingo, och då de kommit fram sade
Louise:
"Nu gå vi in till kyrkvaktarens och inrätta
oss för vistelsen här. Och så komma vi efter".
Adlersparre gaf henne en varm, förstående
blick.
"Han skall vara ensam med sina föräldrar en
stund, innan vi få vara med", sade Louise i det
hon såg efter honom. Den stora kyrkonyckeln
tyngde ner hans röck på ena sidan så mycket,
att det kom något lutande öfver gestalten.
"Tack för att du påminde oss om det", sade
pastorn.
Gertrud kom ihåg Georgs: "Hon glömmer sig
aldrig".
"Det där kan bara en far eller mor förstå",
svarade Louise. "Jag har ju en ettårig gosse
hemma. Han bara skrattade, när vi — trygga i
medvetandet att ha lemnat honom i de bästa händer —
foro ifrån honom. Och ändå har han kostat mig
så mycken smärta och oss båda så mycken möda,
så många vaknätter. Och när de bli flygfärdiga
fara de kanske alldeles bort ifrån en. Man får
trösta sig med, att man, om inte förr, får igen
dem när de själfva bli fäder..."
"Georg har då åtminstone aldrig gått bort från
sina föräldrar, ej ens modern, fast han blott var
ett litet barn då hon dog. Han har alltid omfattat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
