Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - A. Konkordieboken - II. Augsburgska bekännelsen - Del II. Artiklar, i hvilka uppräknas de missbruk, som hafva afskaffats - V. (Tjugusjätte artikeln.) Om åtskillnad på mat (och andra späkningslagar)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
, AUGSBURGSKA BEKÄNNELSEN.
att hvarken öfverflöd i lef vernet eller lättja må egga oss till
synd, men icke som om vi genom dylika öfningar skulle
förtjäna nåd eller tillfyllestgöra för synder. Sådan utvärtes tukt
skall för öfrigt öfvas icke blott några få och bestämda dagar
utan alltid, såsom Kristus; Luk. 21: 34 bjuder: »Hafven akt
på eder själfva, att icke till äfventyrs edra hjärtan varda
förtyngda af svalg och dryckenskap.» Likaledes Matt. 17: 21:
»Detta slag (af onda andar) utgår icke utan genom bön och
fasta.» Och Paulus säger, 1 Kor. 9: 27: »Jag späker min
kropp och underkufvar honom.» Här framhåller han tydligt,
att han sålunda späker sin kropp icke för att genom denna tukt
förtjäna syndernas förlåtelse, utan för att hafva sin kropp
beredd och skicklig till andliga ting och för att enligt sitt kall
kunna fullgöra sin plikt. Därför förkastas icke själfva
fastorna, utan de människostadgar, som föreskrifva vissa dagar
och vissa maträtter, hvilket medför fara för samvetet, liksom
om detta slags gärningar vore en nödvändig gudstjänst.
Likväl bibehållas hos oss de flesta människostadgar,
hvilka tjäna därtill, att allt i församlingen måtte ordentligen tillgå,
såsom mä,ssordningen och de förnämsta helgdagarna. Men
människorna undervisas dock därom, att dylik gudstjänst icke
rättfärdiggör inför Gud, och att man icke skall räkna dylika
saker för synd, om något underlåtes, utan att därigenom
anstöt gifves. En sådan frihet med afseende på af människor
stiftade bruk var icke okänd för fäderna. Ty i Österlandet
firades påsken på annan tid än i Rom, och då de romerska för
denna olikhets skull anklagade de österländska för schism,
blefvo de af andra erinrade därom, att det icke är nödvändigt,
att dylika seder öfverallt äro lika. Och Irenæus säger:
»Olikheten med afseende på fastedagar upphäfver icke trons
enhällighet.» Sammaledes uttalar äfven påfven Gregorius i distinct.
12, att en dylik olikhet icke skadar kyrkans enhet. Och i
Historia tripartita, bok 9, äro samlade många exempel på olika
kyrkobruk, hvarvid följande ord anföras: »Apostlarnas afsikt
har icke varit att förordna helgdagar, utan att lära en god
vandel och gudsfruktan.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
