Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - III. Om kärleken och lagens fullbordan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bek. Apol. el. Försv. III. Om kärleken o. lagens fullbordan. 113
gar ske, begynner förskräckas,
skulle då vidare nåd behöfva
sökas genom våra gärningar och
icke genom tron på Kristus?
För det andra, så lämnar denna
motståndarnes lära samvetena uti
tvifvelsmål, att de aldrig kunna
vara lugna, förty lagen anklagar
oss alltid, ja ock när vi göra goda
gärningar: »ty köttet har alltid
begärelse emot anden» *. Huru skall
fördenskull samvetet hafva någon
frid utan tron, om det menar, att
det icke för Kristi skull utan för
sina egna verk och gärningar bör
behaga Gud? Hvad gärning skall
det väl finna, som det kan tro
förtjäna det eviga lifvet, om
nämligen hoppet därom måste härflyta
endast af förtjänst. Emot dessa
tvifvelsmål säger nu Paulus:
»Medan vi nu rättfärdiga vordna äro
af tron, hafva vi frid med Gud»’**;
därföre böra vi visserligen tro, att
för Kristi skull skänkes oss
rättfärdigheten och det eviga lifvet;
och om Abraham säger han: »Han
trodde på det hopp, där intet hopp
var» ***.
För det tredje, huru skall ett
samvete veta, när det så
fullkomligen sin kärlek bevisat, att det
kan trygga sig därvid, att det med
fullkomlig förtjänst förtjänar
nåden? Och är denna deras
åtskillnad, som de göra emellan
meritum congrui och condigni, det
är emellan en billig vedergällning
och en fullkomlig förtjänst, intet
annat än ett hopspunnet eller
upp-diktadt verk, hvarmed de söka
undanflykt för Skriftens klara
vittnesbörd; ty såsom vi tillförene
sagt, så gör icke hans uppsåt,
som gör gärningarna, någon
åtskillnad emellan förtjänsterna; utan
skrymtare och säkra människor
äro alltid i den mening och
inbillning, att deras gärningar så
värdiga och ansenliga äro, att de för
deras skull rättfärdiga räknade
varda. Men de förskräckta
samvetena tvifla tvärtom alltid om alla
sina gärningars värdighet och söka
så den ena gärningen efter den
andra, den ena gudstjänsten efter
den andra att upptänka eller
påfinna; ty däraf att man söker
förtjäna en skälig vedergällning blir
ej annat än att man tviflar och gör
gärningar utan tro, tilldess man
stannar i förtviflan. Med ett ord,
allt hvad våra motståndare häruti
lära är icke annat än idel
skrym-teri och fullt af allahanda skadliga
villfarelser.
För det fjärde, så bekänner hela
församlingen, att vi det eviga lifvet
undfå genom Guds blotta nåd
och barmhärtighet. Ty så säger
Augustinus i sin bok »om nåden
och den fria viljan», där han talar
om de heligas gärningar, som efter
rättfärdiggörelsen gjorda äro,
sägande: »Gud för och ledsagar oss
till det eviga lifvet, icke genom
våra verk o.ch gärningar utan aj
sin blotta nåd och barmhärtighet».
Och uti 9:de boken i hans
»bekännelser» : » Ve människornas
lefverne, huru berömligt det dock vara
må, om det skall dömas, sedan
barmhärtigheten är därifrån
tagen». Och Cyprianus uti
förklaringen öfver Herrens bön säger: »På det
ingen, liksom vore han oskyldig,
må behaga sig själf och, i det
han sig upphöjer, desto snarare
må förgås, så undervisas och läres
han, att han dagligen syndar, då
han dagligen befalles att bedja
om sina synders förlåtelse.» Men
detta är nog bekant och har
ganska många och klara vittnesbörd
* Gal. 5: 17. ** Rom. 5: 1. *" Rom. 4: 18.
Luth. Kyrkans Bekännelseskri/ter.
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
