Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luthers större katekes - Första delen - Första budet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Luthers större, katekes. 7:e budet.
313
tillförse sig och vänta allt godt af
Gud, särdeles uti nöd och
motgång, och däremot förakta allt1
hvad icke är Gud, då må du icke
tvifla, att du ju äger den rätte och
ende Guden. Men däremot, om
ditt hjärta är fäst vid något annat,
af hvilket det väntar sig mera hjälp
och tröst än af Gud, ej heller flyr
till Gud i nöd och motgång utan
snarare flyr för honom, så har du
ej den rätte Guden utan en
afgud.
Att man ock må se, att Gud
icke vill, att vi skola slå detta
budet i vädret, utan att han håller
allvarsam och sträng hand öfver,
huru det iakttages, så har han
härvid äfven fogat först en förfärlig
hotelse och sedermera ett ljufligt
och trösterikt löfte, hvilka man
ofta skall drifva och idkeligen
före-hålla de unga, att de minnas dem
och lägga dem på hjärtat. Orden
lyda sä:
»Jag, Herren din Gud, är en
stark hämnare, den som söker
fädernas missgärning inpå barnen
altt intill tredje och fjärde led, de
som mig hata, och gör
barmhärtighet uppå många tusende, som
mig hafva kär och hålla mina bud.»
Ehuruväl dessa ord syfta på alla
buden (som vi framdeles skola
höra), så äro de dock särskildt
fogade till detta första budet,
emedan det är det förnämsta och
likasom ett hufvud för de andra buden,
och det på samma sätt som en
människa, som är mest om sitt
hufvud angelägen, emedan af dess
beskaffenhet hela lifvets välgång
eller ofärd beror.
Så lär då nu af dessa orden,
huru vred Gud är på dem, som
förtrösta på något annat ting än
på honom, och tvärt om, huru mild
och nådig han är emot dem, som
med hela sitt hjärta förtrösta och
tro på honom; så att hans vrede icke
aflåter allt intill tredje och f]ärde1
släkte, men hans välgärningar och
godhet gå ut öfver många tusende,
och det allt därföre, att vi ej måtte
vara så säkra och så vårdslöst
umgås med Guds bud, som de
vrånga och vilda människor göra,
som tänka, att det ej har stort på
sig, huru de lefva. Ja, Gud är
sådan, att han icke lämnar det utan
straff, att man vänder sig ifrån
honom, och är hans vrede öfver
dem brinnande allt intill fjärde
led, tills de alla varda utrotade.
Därföre vill han, att man skall
frukta honom och icke förakta
honom.
Detta lägger han oss klart för
ögonen medelst många märkliga
historier, dem man kan läsa i den
heliga skrift, förutom hvad den
dagliga erfarenheten därom
betygar. Ty därföre har Gud af
begynnelsen utrotat allt afguderi och
därföre straffat både hedningar
och judar, såsom han ock än i
dag omstörtat all falsk gudstjänst,
att de, som förblifva därvid,
måste förgås. Fördenskull, fastän
någon vild Sardanapalus och
Pha-laris vore så rik och mäktig, att
han däruti öfverginge själfva
perserna och i säker förtröstan
därpå icke frågade efter, antingen Gud
vore mild eller vred, som kunde
han Guds vrede väl fördraga, kan
dock en sådan ej undfly det
öfverhängande fördärfvet, utan förrän
man ser sig om, skall han med
allt det, hvarpå han förtröstade,
gå i kvaf; liksom man ser andra
iöraktare vara förgångna, som i
förtröstan på sin makt hafva varit
säkra och gudlösa.
För sådana hårda och halsstyfva
människors skull, som mena, att,
efter Gud till en tid har tålamod
med deras lefverne, han icke vet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
