Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Zemir var falsk. Jag lifvet ger,
Om jorden någon trohet hyser.
Ej fogeln med den snabbhet far,
Ett norrsken mindre hastigt blickar
Och molnet ej ur sitt förvar
Så oförmodadt blixten skickar,
Som sig Zemir förändrat har.
Dess rum, der jag så hemma var,
För mig som för en främling stänges,
Och, till belöning för mitt nit,
Af en rival jag derur tränges,
Som sjelf jag öppnat vägen dit.
Zemir, som förr ej kunde lida
En enda mötesstunds fördrag,
Som jag har sett så öm, så svag
Med sträckta armar mig förbida,
Hon studsar vid min blick i dag,
Som hinden skyggar till en sida
Vid strålen af ett åskeslag!
Och som den rädda dufvan svingar
Förvillad på den krökta stig,
Vid skuggan utaf örnens vingar,
Så flyr den otacksamma mig!
Förgätna, känslolösa flicka!
Hur skulle jag din hårdhet nåP
Jag skulle Lethes bölja dricka.
Jag skulle plöja Stygens å,
Och lika älska dig ändå,
Och lika sorgsna suckar skicka
Upp till den jord du lefver på!
Hör upp, förnuftets bud att yrka:
Mitt trötta knä ej trycka skall
Ett altar, der vi fåfängt dyrka
Minerva i passionens fall (svall?)
Och Phoebus uti snillets styrka.
Nej, Phoebus är ej mera gud,
Och vishetens förmätna bud
På mina slutna öron falla,
Så kraftlöst som min lyras ljud
Ifrån ditt bröst tillbakaskalla!
På någon hög, der åldern gömt
En slagen drott, som verlden, glömt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
