Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänkesättet Bergson - 1. Rörelsen - Jaget och Nuflödet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samband med dessa intryck, minnen som tjäna att tolka
dem. Och slutligen känner jag, hur det bland dessa intryck
och erinringar inmängas ansatser och möjligheter till
handlingar, till rörelser och begär. Allt detta bildar, samlat och
hopsmält, ytan av en sfär, med tydlig strävan att vidga sig,
att övergå och förlora sig i yttervärlden.
Men om jag samlar mig och från periferien nalkas
centrum, om jag söker mot djupet efter det som mest
beståndande oföränderligt är jag själv, då befinnes det att min
person tar sig helt annorlunda ut. Under detta
kristalliserade skal finner jag en evigt rinnande ström, som inte kan
liknas vid något av allt rinnande jag sett. Här rör sig ett
flöde av tillstånd, som alla bebåda det som följer och i sig
rymma det som gått förut. I verkligheten te sig dessa
tillstånd inte som skilda, förr än jag redan har dem bakom
mig och vänder mig om för att granska deras spår. Medan
jag erfor dem, tedde de sig så fast organiserade, så djupt
besjälade av ett gemensamt liv, att jag inte skulle varit i
stånd att ange, var det ena ändade eller det andra tog vid.
Intet av dem har vare sig början eller slut, utan alla förlöpa
in i varandra. Det förflutna gnager på framtiden oavlåtligt
och sväller allt medan det skrider fram, växer och förvaras
i oändlighet. Det bevarar sig själv helt automatiskt. Det
följer oss var stund, helt och oförminskat: det vi känt och
tänkt och velat ända från vår första barndom finns kvar,
det famlar efter det närvarande, som snart också kommer
och sällar sig till det, och det stormar porten till
medvetandet — som inte vill släppa det fram. Hjärnans mekanik
är just avsedd att skjuta det mesta av vad vi minnas ned
i det omedvetnas dunkel och släppa fram i medvetandet
blott det som är ägnat att belysa den föreliggande
situationen, att hjälpa till med den handling som förberedes,
att med ett ord göra nyttigt arbete. På sin höjd kan
det hända, att några lyxerinringar utan lov slippa genom
den halvöppna porten och som bud från det omedvetna
påminna oss om allt vad vi ha att släpa med oss utan att
vi ana det. Men även eljes få vi nog en dunkel
förnimmelse av att vårt förflutna är närvarande inom oss. Vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
