Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänkesättet Bergson - 2. Friheten - Den levande tiden och den matematiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
fattat som frambringar denna verkan? Nej, utan tvivel icke,
ty hur skulle man då förstå, varför icke den första tonen
verkat på samma sätt? Eller är det kanske erinringen om
dem som gingo före, sammanslagen med det sista ljudet
eller den sista rörelsen? Men själva denna erinring
kommer att bli utan verkan, när den längre fram sammanslås
med ett ljud eller en enstaka rörelse. Man måste alltså
medge, att ljuden ingått något slags förbindelse sinsemellan,
och att de icke verka genom sin kvantitet som sådan, utan
genom en förändrad kvalitet, d. v. s. genom sin nya
rytmiska organisation.
Hur skulle man eljes kunna förstå verkan av en svag
och jämt pågående retning? Om denna sensation pågick
oföränderligt likadan, skulle den förbli obegränsat svag och
obegränsat uthärdlig. Men i verkligheten organiserar sig
varje tillskott i retning med de föregående retningarna> och
deras summa verkar som en musikalisk sats, som ständigt
hotar att taga slut, medan den oavbrutet helt och hållet
förändras genom tillskott av en ny ton.
Det bör ha påtagligt framgått av dessa exempel, vilken
skillnad i väsen som råder mellan de materiella
företeelsernas avveckling i det homogena rummet och de rumlösa
själsfenomenens förlopp i det heterogena liuflödet —
skillnaden mellan tingens och andens värld.
Men för den vanliga intelligensen faller det sig oerhört
svårt att bilda en klar föreställning oin rena
kvalitetsförändringar, om blotta skiftningar i intensitet, alltså om
den levande tiden i dess renhet. Detta beror utan
tvivel på att vi icke känna oss ensamma om att fortvara.
De yttre tingen förefalla oss fortvarande liksom vi, och
deras moment kunna mätas och ligga utanför varandra som
ting i rummet — varför skulle då icke vår egen levande
tid också vara mätbar? Man mäter en rörelses hastighet,
något som innebär att tiden är en storhet. Och om det
icke är nuflödet som mätes av en svängande pendel, vad
är det då? Ty den tid som astronomen inför i sina
formler, den tid som tickas ut av våra ur, den är dock mätbar
och följaktligen homogen. Så är emellertid icke förhållan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
