- Project Runeberg -  Gösta Berlings saga /
2. Julnatten

Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

ANDRA KAPITLET.

Julnatten.

Sintram heter den elake brukspatronen på Fors, han med den klumpiga apkroppen och de långa armarna, med det kala huvudet och det fula, grinande ansiktet, han, vars lust är att anstifta ont.

Sintram heter han, som endast tar skojare och slagskämpar till drängar och endast har grälaktiga, lögnaktiga pigor i sin tjänst, han, som hetsar hundar till raseri genom att sticka nålar i deras nos och lever lycklig mittibland hätska människor och ilskna djur.

Sintram heter han, vars högsta glädje är att ikläda sig den lede fiendens gestalt, med horn och svans och hästhov och luden kropp, och plötsligt framträdande ur dunkla vrår, ur bakugn eller vedskjul, skrämma rädda barn och vidskepliga kvinnor.

Sintram heter han, som glädes åt att förbyta gammal vänskap i nytt hat och att förgifta hjärtat med lögn.

Sintram heter han, och en gång kom han till Ekeby.

*

Dra in den stora vedkälken i smedjan, stanna mittpå golvet med den och lägg en kärrbotten över stakarna! Där ha vi ett bord. Hurra för bordet, bordet är färdigt!

Hit nu med stolar, med allt, som duger att sitta på! Hit med trebenta skomakarstolar och tomma lårar! Hit med trasiga, gamla länstolar utan ryggstöd, och fram med den medlösa kappsläden och den gamla karossen! Ha, ha, ha, fram med den gamla karossen! Den blir talarstol.

Ser man på bara, ena hjulet bortkört och hela vagnskorgen! Endast kuskbocken är kvar, dynan är ramponerad, björnmossan ryker om den, lädret är rött av ålder. Högt som ett hus är det gamla skrället. Stötta, stötta, annars ramlar det!

Hurra! Hurra! Det är julnatt på Ekeby bruk.

Bakom bredsängens sidengardiner sova majoren och majorskan, sova och tro, att kavaljersflygeln sover. Drängar och pigor må sova, tyngda av gröt och beskt julöl, men inte herrarna i kavaljersflygeln. Hur kan någon tro, att kavaljersflygeln sover?

Inga barbenta smeder vända smältstyckena de sotiga pojkarna forsla inga kolkärror, den stora hammaren hänger som en arm med en knuten näve uppe vid taket, städet står tomt, ugnarna öppna inte sina röda gap för att sluka kol, bälgen gnisslar inte. Det är jul. Smedjan sover.

Sover, sover! O, du människobarn, sover, då kavaljererna äro vakna! De långa tängerna stå upprätt på golvet med talgdankar i klorna. Ur tiokannskitteln av blank koppar låga brylåns blåa flammor högt upp mot takets mörker. Beerencreutz' hornlykta är upphängd på stångjärnshammaren. Den gula punschen glänser i bålen som en klar sol. Där finnas bord, där finnas bänkar. Kavaljererna fira julnatt i smedjan.

Det är lustighet och stoj, musik och sång. Men midnattsfestens larm väcker ingen. Allt buller från smedjan dör i forsens mäktiga brus därutanför.

Det är lustighet och stoj. Tänk nu, om majorskan såge dem!

Vad mer? Hon skulle helt visst slå sig ned bland dem och tömma en bägare. En duktig kvinna är hon, inte flyr hon för en dundrande supvisa eller ett parti kille. Den rikaste frun i Värmland, morsk som en karl, stolt som en drottning. Sång älskar hon och ljudande fioler och valthorn. Vin och kortspel tycker hon om och bord, omkransade av glada gäster. Hon vill se åtgång i visthusen, dans och lustighet i kammare och sal och kavaljersflygeln full av kavaljerer.

Se dem runtom bålen, kavaljer vid kavaljer! Tolv äro de, tolv män. Inga dagsländor, inga modehjältar, utan män, vilkas rykte sent dör i Värmland, modiga män, starka män.

Inga skinntorra pergament, inga tillsnörda penningpungar, fattiga män, sorglösa män, kavaljerer hela dagen.

Inga morsgrisar, inga sömniga herrar på eget hemman. Vägfarande män, glada män, riddare av hundra äventyr.

Tom står nu kavaljersflygeln sedan många år. Ekeby är inte mera hemlösa kavaljerers utkorade tillflykt. Pensionerade officerare och fattiga adelsmän draga inte mer runtom Värmland i rangliga enspännare. Men låt de döda leva, låt dem uppstå, de glada, de sorglösa, de evigt unga!

Alla dessa ryktbara män kunna spela ett eller flera instrument. Alla äro de så fulla av egenheter och ordstäv, av infall och visor som myrstacken av myror, men envar har dock sin särskilda stora egenskap, sin högt skattade kavaljersdygd, som skiljer honom från de övriga.

Främst av dem alla, som sitta kring bålen, vill jag nämna Beerencreutz, översten med de stora, vita mustascherna, killespelaren, Bellmanssångaren, och jämte honom hans vän och krigskamrat, den tystlåtne majoren, den store björnjägaren Anders Fuchs, och som den tredje i laget den lille Ruster, trumslagaren, som länge hade varit överstens tjänare, men hade vunnit kavaljersrang genom skicklighet i punschbrygd och generalbas. Sedan må omtalas den gamle fänriken Rutger von Örneclou, kvinnotjusaren, klädd i spännhalsduk och peruk, utstyrd i krås och sminkad som en kvinna. Han var en av de yppersta kavaljererna och likaså Kristian Bergh, den starke kaptenen, som var en dråplig hjälte, men lika lätt att lura som en jätte i sagan. I sällskap med dessa två såg man ofta den lille, klotrunde patron Julius, kvick, lustig och väl begåvad: talare, målare, vissångare och anekdotberättare. Gärna drev han sitt skämt med den giktbrutne fänriken och den dumme jätten.

Där fanns också den store tysken Kevenhüller, uppfinnaren av den självgående vagnen och flygmaskinen, han, vars namn ännu genljuder i de susande skogarna. En riddersman var han till börden och även till utseendet, med stora, vridna mustascher, spetsigt helskägg, örnnäsa och smala, sneda ögon i ett nät av korsande rynkor. Där satt den store krigaren kusin Kristoffer, som aldrig kom utanför kavaljersflygelns väggar, annat än då en björnjakt eller ett oförväget äventyr var att förvänta, och bredvid honom farbror Eberhard, filosofen, som inte för lust och lek hade dragit till Ekeby, utan för att ostört av näringsbekymmer få fullfölja sitt stora arbete i vetenskapernas vetenskap.

Sist av alla nämner jag nu de bästa av skaran, den blide Lövenborg, den fromme mannen, som var för god för denna världen och förstod föga av dess vägar, och Lilliecrona, den store musikern, som hade ett gott hem och alltid längtade dit, men ändå måste stanna på Ekeby, ty hans ande behövde rikedom och omväxling för att kunna uthärda livet.

Dessa elva hade alla lämnat ungdomen bakom sig, och flera hade gått in i ålderdomen, men mittibland dem fanns en, som inte var mer än trettio år och ännu ägde alla själens och kroppens krafter obrutna. Det var Gösta Berling, kavaljerernas kavaljer, som ensam för sig var en större talare, sångare, musiker, jägare, dryckeskämpe och spelare än alla de andra. Han ägde alla kavaljersdygderna. Vilken man hade inte majorskan gjort av honom!

Se honom nu, uppkliven i talarstolen! Mörkret sänker sig från det svarta taket i tunga festoner ned över honom. Hans ljusa huvud glimmar fram därur som de unga gudars, de unga ljusbärares, som ordnade kaos. Smärt, skön, äventyrslysten står han där.

Men han talar med djupt allvar.

»Kavaljerer och bröder! Det lider mot midnatt, festen är långt framskriden, det är tid att dricka skålen för den trettonde vid bordet.»

»Lille bror Gösta!» utropar patron Julius. »Här finns ingen trettonde, vi äro bara tolv.»

»På Ekeby dör varje år en man», fortsätter Gösta med allt dystrare röst. »En av kavaljersflygelns gäster dör, en dör av de glada, de sorglösa, de evigt unga. Vad är det mer? Kavaljerer få inte bli gamla. Kunna våra darrande händer inte lyfta glasen, kunna våra slocknande ögon inte skilja korten, vad är då livet för oss, och vad äro vi för livet? En måste dö av de tretton, som fira julnatten i smedjan på Ekeby, men varje år kommer en ny för att fylla vårt tal. En man, förfaren i glädjens hantverk, en, som kan sköta fiol och kort, måste komma och göra vår skara fulltalig. Gamla fjärilar skola veta att dö, medan sommarsolen skiner. Skål för den trettonde!»

»Men, Gösta vi äro bara tolv», invända kavaljererna och röra inte sina glas.

Gösta Berling, som de kallade poeten, fastän han aldrig skrev vers, fortsätter i orubbat lugn:

»Kavaljerer och bröder! Har ni glömt, vilka ni är? Ni är de, som hålla glädjen vid makt i Värmland. Ni är de, som sätta fart i stråkarna, hålla dansen i gång, låta sång och spel klinga genom landet. Ni förstår att hålla era hjärtan från guldet, era händer från arbetet. Om ni inte funnes, då skulle dansen dö, sommaren dö, rosorna dö, kortspelet dö, sången dö, och i hela detta välsignade land skulle ingenting annat finnas än järn och brukspatroner. Glädjen skall leva så länge som ni. I sex år har jag nu firat julnatten i Ekeby smedjan och aldrig har någon förr vägrat att dricka för den trettonde.»

»Men, Gösta», ropa de då, »när vi bara äro tolv, hur skola vi då kunna dricka för den trettonde?»

Djupt bekymmer avmålar sig på Göstas ansikte.

»Äro vi bara tolv?» säger han. »Varför detta? Skola vi dö ut från jorden? Skola vi nästa år vara blott elva, året därpå blott tio? Skall vårt namn bli sagans, vår skara förintas? Jag kallar honom, den trettonde, ty jag har uppstått att dricka hans skål. Ur havets djup, ur jordens innandömen, från himlen, från helvetet kallar jag honom, som skall fylla kavaljerernas skara.»

Då rasslar det i skorstenen, då slås smältugnens lucka upp, då kommer den trettonde.

Luden kommer han, med svans och hästhov, med horn och spetsigt hakskägg, och vid hans åsyn störta kavaljererna upp med ett skrik.

Men i hejdlös jubel ropar Gösta Berling:

»Den trettonde är kommen! Skål för den trettonde!»

Så är han då kommen, människornas gamle fiende, kommen till de oförvägna, som störa den heliga nattens fred. Blåkullafarande häxors vän, som upptecknar sina köpslut i blod på kolsvart papper, han, som dansade med grevinnan på Ivarsnäs i sju dagar och inte kunde fördrivas av sju präster, han har kommit.

I stormande hast flyga tankarna genom de gamla äventyrarnas huvuden vid hans åsyn. De undra för vems skull han är ute denna natten.

Många av dem voro färdiga att skynda bort i skräck, men snart förstodo de, att den behornade inte var kommen för att hämta dem ned i sitt mörka rike, utan att bägarklangen och visorna hade lockat honom. Han ville njuta av människors glädje under den heliga julnatten och kasta regeringsbördan under denna glädjens tid.

O kavaljerer, kavaljerer, vem av er minns väl mer, att det är julnatt? Det är nu, som änglar sjunga för fältens herdar. Det är nu, som barnen ligga och ängslas över att somna så hårt, att de inte vakna i tid till den härliga ottesången. Snart är det tid att tända julljusen i Bro kyrka, och långt borta i skogshemmen har gossen under kvällen gjort färdigt ett kådigt bloss, som han skall lysa sin flicka med på kyrkvägen. I alla hem har matmor ställt grenljus i fönstren, färdiga att tändas, då kyrkfolket drager förbi. Klockaren tar i sömnen upp julpsalmerna, och gamle prosten ligger och prövar om han har röst nog kvar för att mässa: »Ära vare Gud i höjden, frid på jorden, människorna en god vilja!»

O kavaljerer, bättre hade det varit för er att i denna fridens natt ligga stilla i edra bäddar än att pläga umgänge med det ondas furste!

Men de hälsa honom med välkomstrop, liksom Gösta hade gjort. En bägare, fylld med lågande brylå, sätta de i hans hand. Åt honom inrymma de hedersplatsen vid bordet, och de se honom där med glädje, liksom om hans fula satyransikte bure de ljuva drag som hade tillhört deras ungdoms älskade.

Beerencreutz inbjuder honom till killespelet, patron Julius sjunger för honom sina bästa visor, och Örneclou talar med honom om vackra kvinnor, dessa härliga varelser, som förljuva livet.

Han trivs gott, den behornade, där han med furstlig hållning lutar sig bakåt på den gamla karossens kuskbock och med klobeväpnad hand för den fyllda pokalen till sin leende mun.

Men Gösta Berling håller naturligtvis tal för honom.

»Ers nåd», säger han, »vi ha länge väntat er här på Ekeby, ty ni har väl svårligen tillgång till något annat paradis. Här lever man utan att så eller spinna, som ers nåd kanske redan vet. Här flyga de stekta sparvarna i ens mun, här flyter beskt öl och sött brännvin omkring i bäckar och strömmar. Här är ett bra ställe, märk det, ers nåd!

Vi kavaljerer ha minsann ocksa väntat på er, ty vi ha knappast varit fulltaliga förut. Se, det är så, att vi äro något förmer, än vi ge oss ut för, vi äro diktens gamla tolvmannaskara, som går fram genom tiderna. Tolv voro vi, då vi styrde världen däruppe på Olympens molnhöljda topp, och tolv, då vi som fåglar bodde i Ygdrasils gröna krona. Varhelst dikten gick fram, där följde vi. Sutto vi inte tolv man starka kring kung Arturs runda bord, och gingo inte tolv paladiner i Karl den stores armé? En av oss har varit Tor, en Jupiter, sådant måtte var man kunna se på oss än i dag. Man förnimmer nog gudaglansen under trasorna, lejonmanen under åsnehuden. Tiden har farit illa med oss, men då vi äro där, blir smedjan en Olymp och kavaljersflygeln ett Valhall.

Men, ers nåd, vi ha inte varit fulltaliga. Det vet man nog, att i diktens tolvmannaskara alltid måste finnas en Loke, en Prometeus. Honom ha vi saknat.

Ers nåd, jag hälsar er välkommen!»

»Se, se, se!» säger den onde. »Sådana granna ord, granna ord! Och jag, som inte har tid att svara! Affärer, gossar, affärer. Måste bort på stunden, annars skulle jag så gärna stå till er tjänst i vilken roll som helst. Tack för i kväll, gamla pratmakare! Vi ses igen.»

Då frågar kavaljererna vart han ämnar sig, och han svarar, att den ädla majorskan, härskarinnan på Ekeby, väntar honom för att få sitt kontrakt förnyat.

Stor förundran griper då kavaljererna.

En sträng och dugande fru är hon, majorskan på Ekeby. Hon lyfter en tunna råg på sina breda skuldror. Hon följer malmforan, hämtad från Bergslagens gruvfält, på den långa vägen till Ekeby. Hon sover som en forbonde på ladans golv med en säck till huvudgärd. Om vintern kan hon vakta en kolmila, om sommaren följa en timmerflotte utför Löven. En myndig fru är hon. Hon svär som en gatpojke och regerar som en kung sina sju bruk och sina grannars gårdar, regerar sin egen socken och grannsocknarna, ja, hela det sköna Värmland. Men för hemlösa kavaljerer har hon varit som en mor, och därför ha de hållit sina öron stängda, då förtalet viskat till dem, att hon står i förbund med djävulen.

Alltså fråga de honom med stor förundran vad slags kontrakt hon har ingått med honom.

Och han svarar dem, den svarte, att han har skänkt majorskan hennes sju bruk mot löfte, att hon för varje år skulle sända honom en själ.

O, vad fasa som då sammantrycker kavaljerernas hjärtan!

De visste det ju, men de ha inte förstått det förr.

På Ekeby dör varje år en man, en av kavaljersflygelns gäster dör, en dör av de glada, de sorglösa, de evigt unga. Vad är det mer? Kavaljerer få inte bli gamla. Förmå deras darrande fingrar inte lyfta glaset, kunna deras slocknande blickar inte skönja korten, vad är då livet för dem, och vad äro de för livet? Fjärilar skola veta att dö, medan solen skiner.

Men nu, nu först fatta de tingens rätta mening.

Ve den kvinnan! Därför har hon givit dem månget gott mål, därför låter hon dem dricka hennes beska öl och hennes söta brännvin, därför att de från dryckessalarna och spelborden på Ekeby måtte ragla ned till fördömelsens konung, en om året, en för varje flyende år.

Ve den kvinnan, den häxan! Starka, härliga män voro komna till detta Ekeby, komna dit för att förgås. Ty hon fördärvade dem där. Svampar voro deras hjärnor, torr aska deras lungor, och mörker var deras ande, då de sjönko ned på dödsbädden och voro färdiga till den långa resan utan hopp, utan själ, utan dygd.

Ve den kvinnan! Sådana ha de dött, som hade varit bättre män än de, och sådana skola de dö.

Men kavaljererna stå inte länge förlamade av fasans tyngd.

»Du fördömelsens konung!» ropa de. »Med den häxan skall du aldrig mer göra upp ett blodskrivet kontrakt; hon skall dö.» Kristian Bergh, den starke kaptenen, har kastat smedjans tyngsta slägga över axeln. Han skall begrava den till skaftet i trollpackans huvud. Inga själar skola vidare offras av henne.

»Och du själv, du behornade, vi skola lägga dig på städet och släppa stångjärnshammaren lös. Med tänger skola vi hålla dig stilla under hammarslagen och lära dig gå på jakt efter kavaljerssjälar.»

Feg är han, den svarte herrn, det vet man av gammalt, och talet om stångjärnshammaren behagar honom inte. Han ropar Kristian Bergh tillbaka och börjar underhandla med kavaljererna.

»Ta de sju bruken detta år, ta dem själva, kavaljerer, och ge mig majorskan!»

»Tror du vi äro lika nedriga som hon?» ropar patron Julius. »Ekeby och alla bruken vilja vi ha, men majorskan får du sköta om själv.»

»Vad säger Gösta, vad säger Gösta?» frågar den blide Lövenborg. »Gösta Berling måste tala! Man måste höra hans mening vid ett så viktigt avgörande.»

»Detta allt är galenskap», säger Gösta Berling. »Kavaljerer, låt inte narra er av honom! Vad äro vi mot majorskan? Med våra själar får det gå, hur det vill, men med min vilja skola vi inte bli några otacksamma uslingar och bära oss åt som bovar och förrädare. Majorskans mat har jag ätit för många år för att nu svika henne.»

»Ja, gå till helvete, du Gösta, om du har lust! Vi vilja hellre själva regera Ekeby.»

»Men är ni då rent rasande, eller har ni druckit er från vettet? Tror ni detta är sanning? Tror ni han där är den onde? Märker ni inte, att alltikop är en förbannad lögn?»

»Se, se, se», säger den svarte herrn, »han där märker inte, att han är på god väg att bli färdig, och ändå har han varit på Ekeby i sju år. Han märker inte hur långt han har kommit.»

»Å hut, karl! Jag har ju själv varit med om att stoppa in dig i ugnen där.»

»Som om det skulle göra någon skillnad, som om jag inte skulle vara lika god djävul som någon annan! Jojo män, Gösta Berling, du är allt fast, du. Du har allt redan blivit skön under majorskans behandling.»

»Det är hon, som har räddat mig», säger Gösta. »Vad vore jag utan henne?»

»Se, se, som om hon inte skulle ha haft sin egen mening med att behålla dig kvar på Ekeby! Du kan locka många i fällan; du har stora gåvor. En gång sökte du komma undan henne, du lät henne ge dig ett torp, och du blev arbetare, du ville äta ditt eget bröd. Var dag gick hon förbi torpet, och hon hade vackra flickor i sitt sällskap. En gång var Marianne Sinclaire med; då kastade du spaden och förskinnet, Gösta Berling, och blev åter kavaljer.»

»Vägen gick fram där, ditt nöt.»

»Ja, ja visst, vägen gick fram där. Sedan kom du till Borg, blev informator där för Henrik Dohna och kunde nära nog ha blivit grevinnan Märtas svärson. Vem var det, som vållade, att den unga Ebba Dohna fick höra, att du var en avsatt präst, så att hon gav dig nej? Det var majorskan, Gösta Berling. Hon ville ha dig tillbaka.»

»Stor sak!» säger Gösta. »Ebba Dohna dog kort därpå. Henne hade jag ändå inte fått.»

Nu kom den svarte herrn tätt inpå honom och väste rätt in i hans ansikte: »Dog, ja visst dog hon. Mördade sig för din skull, gjorde hon, men de ha inte sagt det förr.»

»Du är ingen dålig djävul», säger Gösta.

»Det var majorskan, som styrde om allt, säger jag dig. Hon ville ha dig tillbaka till kavaljersflygeln.»

Gösta slog till ett skratt.

»Du är ingen dålig djävul», utropar han vilt. »Varför skulle vi inte kunna göra kontrakt med dig? Du kan nog skaffa oss de sju bruken, om du så behagar.»

»Väl, att du inte längre står emot lyckan!»

Kavaljererna drogo en lättnadens suck. Så långt var det kommet med dem, att de ingenting förmådde utan Gösta. Hade han inte velat gå in på affären, då hade den inte heller kunnat komma till stånd. Och det var ändå en stor sak för utfattiga kavaljerer att få sju bruk att råda över.

»Märk nu det», säger Gösta, »att vi ta de sju bruken för att rädda våra själar, men inte för att bli några brukspatroner, som räkna pengar och väga järn. Inga skinntorra pergament, inga tillsnörda penningpungar skall det bli av oss, utan kavaljerer vilja vi vara och förbliva.»

»Vishetens egna ord», mumlar den svarte herrn.

»Om du därför vill ge oss de sju bruken på ett år, så skola vi ta emot dem, men märk det, att om vi under den tiden göra något, som inte är kavaljersmässigt, om vi göra något, som är klokt eller nyttigt eller käringaktigt, så får du ta oss alla tolv, då året är ute, och ge bruken till vem du vill.»

Den onde gnuggade händerna i förtjusning.

»Men om vi alltjämt bära oss åt som sanna kavaljerer», fortsätter Gösta, »så får du aldrig mer göra upp något kontrakt om Ekeby, och ingen lön får du för detta året vare sig av oss eller majorskan.»

»Det är hårt», säger den onde. »Å, käre Gösta, nog borde jag få en själ, en enda liten fattig själ? Nog kunde jag då få majorskan, varför sparar du på majorskan?»

»Jag driver inte handel med sådana varor, jag», ryter Gösta, »men vill du ha någon, så kan du ta den gamle Sintram på Fors, han är färdig, det kan jag svara för.»

»Se, se, se, det låter höra sig», säger den svarte herrn utan att blinka. »Kavaljererna eller Sintram, de kunna gå upp mot varann. Det blir ett gott år.»

Och så skrives kontraktet med blod ur Gösta Berlings lillfinger på den ondes svarta papper och med hans gåspenna.

Men då det är gjort, jubla kavaljererna. Nu skall all världens härlighet tillhöra dem för ett helt år, och sedan blir det väl alltid någon råd.

De flytta undan stolarna, taga i ring omkring brylåkitteln, som står mittpå det svarta golvet, och svänga om i vild dans. Innerst i ringen dansar den onde med höga språng, och till sist faller han ned raklång bredvid kitteln, välver den och dricker.

Då kastar sig Beerencreutz ned bredvid honom och likaså Gösta Berling, och efter dem lägga sig alla de andra i krets kring kitteln, som välves från mun till mun. Till sist far den omkull för en stöt, och den heta, klibbiga drycken översköljer de liggande.

Då de svärjande resa sig upp, är den onde borta, men hans gyllene löften sväva som glänsande kronor över kavaljerernas hjässor.


The above contents can be inspected in scanned images: 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40

Project Runeberg, Sat Jul 29 18:36:24 1995 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/berling/k02.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free