- Project Runeberg -  Gösta Berlings saga /
4. Gösta Berling, poeten

Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

FJÄRDE KAPITLET.

Gösta Berling, poeten.

Jul var det, och bal skulle stånda å Borg.

På den tiden, och det är väl nu snart sextio år sedan, bodde en ung greve Dohna på Borg; nygift var han, och en ung, vacker grevinna hade han. Det skulle nog bli muntert i den gamla grevegården.

Bjudning var kommen även till Ekeby, men det befanns, att av alla, som det året julade där, var Gösta Berling, som de kallade »poeten», den ende, som hade lust att fara.

Borg och Ekeby ligga båda vid Lövens långa sjö, men på motsatta stränder. Borg ligger i Svartsjö socken, Ekeby i Bro. Då sjön är ofarbar, är det ett par mils resa från Ekeby till Borg.

Den fattige Gösta Berling, till den festen utrustades han av de gamla herrarna, som om han hade varit en kungason och haft att uppbära ett kungarikes ära.

Fracken med de blänkande knapparna var ny, kråset var styvt och blanklädersskorna skinande. Han bar en päls av finaste bäver och sobelmössa över sitt ljusa, krusade hår. De läto breda en björnhud med klor av silver över hans kappsläde och gåvo honom den svarta Don Juan, stallets stolthet, att köra.

Han visslade på sin vita Tankred och grep den flätade tömmen. Jublande for han, omgiven av rikedomens och praktens skimmer, han, som ändå lyste nog av sin kropps skönhet och sin andes lekande snille.

Han for tidigt på förmiddagen. Det var söndag, och han hörde psalmsång från Bro kyrka, då han for därförbi. Sedan följde han den ödsliga skogsvägen, som leder till Berga, där kapten Uggla då bodde. Där ämnade han stanna över middagen.

Berga var ingen rik mans hem. Hungern kände vägen till det torvtäckta kaptensbostället, men han mottogs med skämt, fröjdades med sång och lek som andra gäster och gick motvilligt som de.

Gamla mamsell Ulrika Dillner, hon, som skötte sysslor och vävar på Berga gård, stod på trappan och hälsade Gösta Berling välkommen. Hon neg för honom, och löslockarna, som hängde ned över hennes bruna ansikte med de tusen rynkorna, dansade av glädje. In i salen förde hon honom, och sedan började hon förtälja om gårdens folk och deras växlande öden.

Bedrövelsen stode för dörren, sade hon, bistra tider rådde på Berga gård. De hade inte ens någon pepparrot till middagen till sitt salta kött, utan Ferdinand och flickorna hade satt Disa för en släde och åkt ned till Munkerud för att låna.

Kapten var borta i skogen igen och skulle väl komma hem med en seg hare, som man finge kosta på mer smör vid anrättningen, än den själv var värd. Sådant kallade han att skaffa mat till huset. Det ginge ju ändå an, om han inte komme med en usel räv, det sämsta djur vår Herre har skapat, gagnlöst både som dött och levande.

Och kaptenskan, ja, hon var ännu inte uppstigen. Hon låg och läste romaner, såsom hon gjorde alla dagar. Inte var hon skapad för att arbeta, den Guds ängeln.

Nej, det finge väl den göra, som var gammal och grå som Ulrika Dillner. Trampa nätter och dar måste man för att hålla eländet samman. Och detta var inte alltid så lätt, ty sanning var det, att en hel vinter hade de där i huset inte haft annan köttmat än björnskinka. Och stor lön väntade hon inte, ingen hade hon ännu sett till, men de skulle väl inte heller kasta ut henne på landsvägen, då hon inte längre kunde göra skäl för födan. De höllo till och med en husmamsell för en människa där i huset, och de skulle nog en gång ge gamla Ulrika en hederlig begravning, om de hade något att köpa en kista för.

»Ty vem kan veta hur det går?» utbrast hon och torkade sina ögon, som alltid voro så snabba till att tåras. »Vi ha skuld hos den elake brukspatron Sintram, och han kan ta alltihop från oss. Visst är Ferdinand nu förlovad med den rika Anna Stjärnhök, men hon tröttnar, hon tröttnar vid honom. Och vad blir det då av oss med våra tre kor och våra nio hästar, med våra glada unga fröknar, som vilja fara från bal till bal, med våra torra åkrar, där ingenting växer, med vår snälle Ferdinand, som aldrig blir en riktig karl? Vad blir det av hela detta välsignade hus, där allt trives utom arbetet?»

Men det blev middag, och husfolket samlades. Den snälle Ferdinand, husets blide son, och de glada döttrarna kommo hem med den lånade pepparroten. Kaptenen kom, stärkt av ett bad i vaken i träsket och en jakt i skogen. Han slängde upp fönstret för att få luft och skakade Göstas hand med mannakraft. Och kaptenskan kom, klädd i siden, med breda spetsar fallande ned över de vita händerna, som Gösta fick kyssa.

Alla hälsade Gösta med glädje, skämtet kom flygande in i kretsen, muntert frågade de honom:

»Hur mår ni på Ekeby, hur mår ni i det förlovade landet?»

»Mjölk och honung flyter där», svarade han då. »Vi tömma bergen på järn och fylla vår källare med vin. Åkern bär guld, därmed förgylla vi livets elände, och våra skogar hugga vi ner för att bygga kägelbanor och lusthus.»

Men kaptenskan suckade och log vid svaret, och över hennes läppar trängde ett enda ord:

»Poet!»

»Många synder har jag på samvetet», svarade Gösta, »men aldrig har jag skrivit en rad poesi.»

»Du är ändå poet, Gösta, det öknamnet får du slitas med. Du har upplevat flera poem, än andra skalder ha skrivit.»

Sedan talade kaptenskan, mild som en moder, om hans bortslösade liv. »Jag skall leva för att se dig bli en man», sade hon. Och han kände det ljuvt att eggas av denna milda kvinna, som var en så trogen vän, och vars starka, svärmiska hjärta brann av kärlek till stora handlingar.

Men då de hade slutat den muntra måltiden och njutit pepparrotskött och kål och struvor och julöl och Gösta hade kommit dem att le och tåras vid att berätta om majoren och majorskan och Brobyprästen, hördes bjällror på gården, och strax därpå trädde den elake Sintram in till dem.

Han strålade av förnöjelse, alltifrån det kala huvudet ned till de långa, platta fötterna. Han svängde med sina långa armar och förvred ansiktet. Det var lätt att se, att han medförde dåliga nyheter.

»Har ni hört», frågade den elake, »har ni hört, att det denna dag har lyst första gången för Anna Stjärnhök och den rike Dahlberg i Svartsjö kyrka? Hon måtte ha glömt, att hon var förlovad med Ferdinand.»

De hade inte hört ett ord därom. De förvånades och sörjde.

Redan tänkte de sig hemmet skövlat för att gälda skulden till den elake: de älskade hästarna sålda och likaså de nötta möblerna, som hade ärvts från kaptenskans hem. De sågo slutet på det muntra livet med fester och färder från bal till bal. Björnskinkan skulle åter komma på bordet, och de unga måste bort och tjäna hos främmande.

Kaptenskan smekte sin son och lät honom känna trösten av en aldrig svikande kärlek.

Dock, där satt Gösta Berling mittibland dem, och den oövervinnelige välvde tusen planer i sitt huvud.

»Hör!» ropade han. »Än är inte tid att tänka på jämmer. Det är prästfrun nere i Svartsjö, som har ställt om detta. Hon har fått makt med Anna, nu, sedan hon bor hos henne i prästgården. Det är hon, som har förmått henne att överge Ferdinand och ta gamle Dahlberg, men ännu äro de inte vigda och skola inte heller bli det. Nu reser jag till Borg och träffar Anna där. Jag skall tala vid henne, jag skall rycka henne från prästens, från fästmannen. Jag skall ta henne med mig hit i natt. Sedan skall gamle Dahlberg inte få något mer gott av henne.»

Så blev det. Gösta for ensam till Borg utan att få skjutsa för någon av de glada fröknarna, men med varm välönskan följde de hemmavarande hans färd. Och Sintram, som jublade över att gamle Dahlberg skulle bli lurad, beslöt att stanna på Berga för att se Gösta vända tillbaka med den otrogna. I ett utbrott av välvilja svepte han till och med om honom sitt gröna resskärp, en gåva av mamsell Ulrika själv.

Men kaptenskan kom ut på trappan med tre små böcker, bundna i rött band, i handen.

»Ta dem», sade hon till Gösta, som redan satt i släden, »ta dem, om du misslyckas! Det är Corinne, madame Staëls Corinne. Jag vill inte, att den skall gå på auktion.»

»Jag skall inte misslyckas.»

»Ack, Gösta, Gösta», sade hon och for med handen över hans blottade huvud, »starkast och svagast ibland människor! Hur länge skall du komma ihåg, att några fattiga människors lycka ligger i din hand?»

Åter flög Gösta framåt landsvägen, dragen av den svarta Don Juan, följd av den vita Tankred, och äventyrets jubel fyllde hans själ. Som en ung erövrare kände han sig: anden var över honom.

Hans väg förde honom till prästgården i Svartsjö. Han svängde in där och frågade om han inte finge köra till balen för Anna Stjärnhök. Och det fick han. En vacker, egensinnig flicka fick han med sig i släden. Vem ville inte åka efter den svarta Don Juan?

De unga voro först tysta, men så började hon samtalet, trotsig som överdådet självt.

»Har Gösta hört vad prästen har läst upp i kyrkan i dag?»

»Har han sagt, att du är den vackraste flickan mellan Löven och Klarälven?»

»Gösta är dum, det vet nog folk ändå. Han har lyst för mig och gamle Dahlberg.»

»Sannerligen jag hade låtit dig sitta i släden och satt mig själv här bakpå, om jag hade vetat det. Sannerligen jag alls hade velat köra för dig.»

Och den stolta arvtagerskan svarade:

»Nog hade jag kommit fram utan Gösta Berling.»

»Det är ändå skada på dig, Anna», sade Gösta begrundande, »att du inte har far och mor i livet. Nu är du sådan du är, och ingen kan räkna så noga med dig.»

»Det är ändå större skada, att du inte har sagt det där förr, så hade en annan fått köra för mig.»

»Prästfrun tänker som jag, att du behöver någon, som blir dig i fars ställe, eljest hade hon väl inte satt dig att dra i par med en så gammal krake.»

»Det är inte prästfrun, som har bestämt det.»

»Å, bevare oss väl, har du själv valt ut en så grann karl?»

»Han tar mig inte för pengarna.»

»Nej, de gamla, de löpa bara efter blå ögon och röda kinder, och fasligt rara äro de, då de så göra.»

»Å, Gösta, att han inte skäms!»

»Men kom nu ihåg, att du inte leker med de unga karlarna längre! Det är slut med dans och lek. Din är platsen i soffhörnet, eller kanske du ämnar spela vira med gamle Dahlberg?»

De voro sedan tysta, ända till dess de foro uppför de branta backarna vid Borg.

»Tack för skjutsen! Det lär dröja, innan jag åker med Gösta Berling.»

»Tack för löftet! Mången vet jag, som har ångrat den dag han har kört med dig till gille.»

Föga blid trädde ortens trotsiga skönhet in i danssalen och överskådade de församlade gästerna.

Först av alla såg hon den lille flintskallige Dahlberg vid sidan av den långe, smärte, ljuslocklge Gösta Berling. Hon hade haft god lust att driva dem ut ur rummet båda två.

Hennes fästman kom för att bjuda upp henne till dans, men hon mötte honom med förkrossande förvåning.

»Skall han dansa? Inte brukar han det!»

Och flickor kommo för att lyckönska henne.

»Gör er inte till, flickor! Inte skall ni tro, att någon blir kär i gamle Dahlberg. Men han är rik, och jag är rik, därför passar det bra ihop.»

De gamla fruarna gingo fram till henne, tryckte hennes vita hand och talade om livets största lycka.

»Gratulera pastorskan!» sade hon då. »Hon är mera glad åt det än jag.»

Men där stod Gösta Berling, den glade kavaljeren, hälsad med jubel för sitt friska leende och för sina vackra ord, som sållade guldstoft över livets gråa väv. Aldrig förr hade hon sett honom sådan, som han var denna kväll. Inte var han en utstött, en förkastad, en hemlös gyckelmakare, nej, en kung bland männer, en boren kung.

Han och de andra unga männen sammansvuro sig mot henne. Hon skulle få tänka på hur illa hon gjorde, då hon skänkte bort sig med sitt vackra ansikte och sin stora rikedom till en gammal man. Och de läto henne sitta tio danser.

Hon var sjudande vred.

Den elfte dansen kom en man, den ringaste bland de ringa, en stackare, som ingen annan ville dansa med, och bjöd upp henne.

»Brödet är slut, palten får komma på bordet», sade hon.

En pantlek lekte de. Ljuslockiga flickor stucko sina huvuden samman och dömde henne att kyssa den hon tyckte mest om. Och med smilande mun väntade de på att få se den stolta skönheten kyssa gamle Dahlberg.

Men hon reste sig, ståtlig i sin vrede och sade:

»Får jag inte lika så gärna ge en örfil åt den jag tycker minst om?»

Ögonblicket därpå brände Göstas kind under hennes fasta hand. Han blev blossande röd, men han besinnade sig, grep hennes hand, höll den fast en sekund och viskade:

»Möt mig om en halvtimme i röda förmaket i nedre våningen!»

Hans blå ögon strålade ned på henne och omslöto henne med magiska bojor. Hon kände, att hon måste lyda.

Därnere mötte hon honom med stolthet och onda ord.

»Vad angår det Gösta Berling vem jag gifter mig med?»

Han hade inte ännu milda ord på tungan, inte heller syntes det honom rådligt att genast tala om Ferdinand.

»Det syntes mig inte vara för strängt straff, att du fick sitta tio danser. Men du vill ha lov att ostraffat bryta eder och löften. Om en bättre man än jag hade tagit straffdomen i sin hand, kunde han ha gjort den hårdare.»

»Vad har jag då gjort dig och er alla, att jag inte får vara i fred? Det är för pengarnas skull ni förföljer mig. I Löven skall jag kasta dem, så må vem som vill fiska upp dem.»

Hon satte händerna för ögonen och grät av harm.

Då rördes poetens hjärta. Han blygdes över sin stränghet. Han talade i smekande tonfall.

»Ack, barn, barn, förlåt mig! Förlåt den fattige Gösta Berling! Ingen bryr sig om vad en sådan stackare säger eller gör, det vet du ju. Ingen gråter över hans vrede, lika gärna kunde man gråta över en myggas bett. Det var vansinne, men jag ville hindra, att vår skönaste och rikaste flicka skulle gifta sig med den gamle. Och nu har jag bara bedrövat dig.»

Han satte sig på soffan bredvid henne. Sakta lade han sin arm om hennes liv för att med smekande ömhet stödja och upprätta.

Hon vek inte undan. Hon tryckte sig intill honom, slog sina armar om hans hals och grät, med sitt sköna huvud lutat mot hans axel.

Ack, poet, starkast och svagast ibland människor! Inte var det om din hals dessa vita armar skulle vila!

»Om jag hade vetat detta», viskade hon, »aldrig hade jag då tagit den gamle. Jag har sett på dig i afton, ingen är som du.»

Men mellan bleka läppar frampressade Gösta:

»Ferdinand.»

Hon tystade honom med en kyss.

»Han är ingenting, ingen är något mer än du. Dig skall jag bli trogen.»

»Jag är Gösta Berling», sade han dystert, »med mig kan du inte gifta dig.»

»Du är den jag älskar, den förnämligaste av män är du. Ingenting behöver du göra, ingenting vara. Du är född konung.»

Då sjöd poetens blod. Hon var skön och ljuv i sin kärlek. Han slöt henne i sin famn.

»Om du vill bli min, kan du inte stanna i prästgården. Låt mig köra dig ända till Ekeby i natt! Där skall jag veta att försvara dig, tills vi kunna fira bröllop.»

Där kom en brusande färd i natten. Lydande kärlekens bud, läto de Don Juan bortföra dem. Det var, som om gnisslet under medarna hade varit de sviknas klagan. Vad brydde de sig om det? Hon hängde om hans hals, och han lutade sig framåt och viskade i hennes öra:

»Kan någon sällhet förliknas i ljuvhet med stulen fröjd?»

Vad betydde lysning? De hade kärlek. Och människors vrede? Gösta Berling trodde på ödet, ödet hade betvingat dem: mot ödet kan ingen strida.

Om stjärnorna hade varit bröllopsljusen, som hade tänts för hennes bröllop, om Don Juans bjällror hade varit kyrkklockorna, som hade kallat folk att åse hennes vigsel med gamle Dahlberg, så hade hon ändå måst fly med Gösta Berling. Så mäktigt är ödet.

De hade lyckligen kommit förbi prästgården och Munkerud. De hade två fjärdingsväg igen till Berga och sedan två fjärdingsväg fram till Ekeby. Vägen gick utmed skogsbrynet. Till höger om dem lågo mörka berg, till vänster en lång, vit dal.

Då kom Tankred rusande. Han sprang så, att han tycktes ligga efter marken. Tjutande av förfäran hoppade han upp i släden och kröp ihop vid Annas fötter.

Don Juan ryckte till och satte av i sken.

»Vargar!» sade Gösta Berling.

De sågo en lång, grå linje stryka fram längs gärdesgården. Där fanns minst ett dussin av dem.

Anna blev inte rädd. Dagen hade varit rikt välsignad med äventyr, och natten lovade att bli den lik. Detta var liv, att ila fram över gnistrande snö, trotsande vilddjur och människor.

Gösta svor till, böjde sig framåt och gav Don Juan ett väldigt rapp med piskan.

»Är du rädd?» frågade hon.

»De ämna genskjuta oss där framme, där vägen kröker.»

Don Juan sprang, löpande i kapp med skogens vilddjur, och Tankred tjöt av raseri och fruktan. De nådde vägkröken på samma gång som vargarna, och Gösta drev undan den främste med piskan.

»Ack, Don Juan, min gosse, hur lätt skulle du inte komma undan tolv vargar, om du inte hade oss människor att släpa på!»

De bundo det gröna resskärpet bakom sig. Vargarna blevo rädda för det och höllo sig för en stund på avstånd. Men då de hade övervunnit sin fruktan, sprang en av dem flämtande, med hängande tunga och öppet gap fram till släden. Då tog Gösta madame Staëls Corinne och slängde i gapet på honom.

Åter fingo de en stunds andrum, medan djuren sleto sönder detta byte, och så kände de åter ryckningarna, då vargarna beto i det gröna resskärpet, och hörde deras flämtande andedräkt. De visste, att de inte skulle råka någon människoboning före Berga, men värre än döden syntes det Gösta att se dem han hade bedragit. Han förstod också, att hästen skulle tröttna, och vad skulle det då bli av dem?

Då sågo de Berga gård i skogsbrynet. Ljus brunno i fönstren. Gösta visste nog för vems skull.

Dock, nu flydde vargarna, fruktande för människors närhet, och Gösta åkte förbi Berga. Han kom likväl inte längre än till det ställe, där vägen ånyo fördjupar sig i skogen, där såg han en mörk grupp framför sig: vargarna inväntade honom.

»Låt oss vända om till prästgården och säga, att vi ha gjort en lusttur i stjärnljuset! Detta går inte.»

De vände, men i nästa ögonblick var släden omvärvd av vargar. Grå gestalter skymtade förbi dem, de vita tänderna blänkte i vida gap, och de glödande ögonen lyste. De tjöto av hunger och blodtörst. De blänkande tänderna voro färdiga att hugga in i mjukt människokött. Vargarna hoppade upp på Don Juan och hängde sig fast i seltyget. Anna satt och undrade om de skulle äta upp dem helt och hållet eller om något skulle bli hvar, så att människor nästa morgon skulle finna söndersargade lemmar på den nedtrampade, blodiga snön.

»Nu gäller det våra liv», sade hon, böjde sig ned och grep Tankred i nacken.

»Låt vara, det tjänar till intet! Det är inte för hundens skull vargarna äro ute i natt.»

Därmed körde Gösta in på Berga gård, men vargarna jagade honom ända fram till trappan. Han måste värja sig för dem med piskan.

»Anna», sade han, då de höllo vid trappan, »Gud ville det inte. Håll nu god min, om du är den kvinna jag håller dig för, håll god min!»

Därinne hörde de bjällerklangen och kommo ut.

»Han har henne», ropade de, »han har henne! Leve Gösta Berling!» Och de nykomna rycktes ur famn i famn.

Det gjordes inte många frågor. Natten var långt framskriden, de resande voro uppskakade av sin vådliga färd och behövde vila. Det var ju nog, att Anna var kommen.

Allt var gott. Endast Corinne och det gröna resskärpet, mamsell Ulrikas värderade gåva, voro förstörda.

*

Hela huset sov. Då steg Gösta upp, klädde sig och smög sig ut. Han tog helt obemärkt Don Juan ur stallet, satte honom för släden och ämnade bege sig av. Då kom Anna Stjärnhök ut ur huset.

»Jag hörde dig gå ut», sade hon. »Då steg också jag upp. Jag är färdig att resa med dig.»

Han gick fram till henne och tog hennes hand.

»Förstår du det inte ännu? Det kan inte ske. Gud vill det inte. Hör nu, och försök att förstå! Jag var här på middagen och såg deras jämmer över din trolöshet. Då for jag till Borg för att bringa dig tillbaka till Ferdinand. Men jag har alltid varit en usling och blir aldrig annat. Jag svek honom och behöll dig för egen räkning. Här finns en gammal kvinna, som tror, att jag skall bli en man. Henne svek jag. Och en annan gammal stackare vill frysa och svälta här bara för att få dö bland vänner, men jag stod färdig att låta den elake Sintram ta hennes hem. Du var skön och synden ljuv. Gösta Berling är så lätt att locka. Å, vad jag är för en stackare! - Jag vet hur de älska sitt hem, de därinne, men jag var dock nyss färdig att lämna det till skövling. Jag glömde allt för din skull, du var så ljuv i din kärlek. Men nu, Anna, nu sedan jag har sett deras glädje, vill jag inte behålla dig, nej, jag vill det inte. Du är den, som skulle ha gjort mig till människa, men jag får inte behålla dig. O, du min älskade! Han däruppe leker med vår vilja. Nu är det tid, att vi böja oss under den tuktande handen. Säg, att du från denna dag vill ta din börda på dig! Alla de därinne lita på dig. Säg, att du vill stanna hos dem och bli deras stöd och hjälp! Om du älskar mig, om du vill lätta min djupa sorg, lova mig då detta! Min älskade, är ditt hjärta så stort, att det kan besegra sig självt och le därvid?»

Hon mottog med hänförelse försakelsens bud.

»Jag skall göra, som du vill: offra mig och le därvid.»

»Och inte hata mina fattiga vänner?»

Hon log vemodigt.

»Så länge jag älskar dig, skall jag älska dem.»

»Nu först vet jag vilken kvinna du är. Det är tungt att resa ifrån dig.»

»Farväl, Gösta! Far nu med Gud! Min kärlek skall inte locka dig till synd.»

Hon vände sig för att gå in. Han följde henne.

»Skall du snart glömma mig?»

»Res nu, Gösta! Vi äro endast människor.»

Han kastade sig ned på släden, men då kom hon tillbaka.

»Tänker du inte på vargarna?»

»Just på dem tänker jag, men de ha gjort sitt verk. Med mig ha de inte mer att skaffa i natt.»

Än en gång sträckte han armarna emot henne, men Don Juan blev otålig och satte av. Han fattade inte tömmarna. Han satt baklänges och såg sig tillbaka. Så lutade han sig mot karmen och grät som en förtvivlad.

»Jag har ägt lyckan och drivit henne ifrån mig. Själv drev jag henne ifrån mig. Varför behöll jag henne inte?»

Ack, Gösta Berling, starkast och svagast ibland människor!


The above contents can be inspected in scanned images: 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63

Project Runeberg, Sat Jul 29 16:36:26 1995 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/berling/k04.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free