- Project Runeberg -  Gösta Berlings saga /
33. Kevenhüller

Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

TRETTIOTREDJE KAPITLET.

Kevenhüller.

På 1770-talet föddes i Tyskland den sedermera lärde och mångkunnige Kevenhüller. Han var son till en borggreve och kunde ha fått bo i höga slott och rida vid kejsarens sida, om han hade haft lust, men det hade han inte.

Han skulle ha velat fästa väderkvarnsvingar vid borgens högsta torn, göra riddarsalen till en klensmedja och frustugan till en urmakarverkstad. Han skulle ha velat fylla borgen med snurrande hjul och arbetande hävstänger. Men då sådant inte lät sig göra, lämnade han hela ståten och gav sig i urmakarlära. Där lärde han allt, som läras kunde, om kugghjul, fjädrar och pendlar. Han lärde att göra solur och stjärnur, pendyler med pipande kanariefåglar och lurblåsande herdar, klockspel, som fyllde ett helt kyrktorn med sitt underliga maskineri, och urverk så små, att de kunde infattas i en medaljong.

När han hade fått sitt mästarbrev, satte han ränseln på ryggen, tog knölpåken i hand och vandrade från ort till ort för att studera allt, som gick med rullar och hjul. Kevenhüller var ingen vanlig urmakare, han ville bli en stor uppfinnare och världsförbättrare.

När han så hade genomvandrat många land, begav han sig också till Värmland för att studera kvarnhjul och gruvkonster. En vacker sommarmorgon hände sig, att han gick tvärsöver Karlstads torg. Men i samma vackra morgonstund hade skogsfrun funnit för gott att utsträcka sin vandring ända in i staden. Den höga damen kom, också hon, tvärsöver torget, men från motsatt håll, och så mötte hon Kevenhüller.

Det var ett möte för en urmakargesäll! Hon hade lysande, gröna ögon och stritt, ljust hår, som nära nog nådde marken, och hon var klädd i grönt, skiftande siden. Troll och hedning, som hon var, var hon skönare än alla kristna kvinnor, som Kevenhüller någonsin hade sett. Han stod som förryckt och såg på henne, där hon kom emot honom.

Hon kom raka vägen från snåren i skogens innersta, där ormbunkarna bli höga som träd, där de jättelika furorna utestänga solljuset, så att det blott kan falla som gyllene stänk på den gula mossan, och där linnean kryper över lavklädda stenar.

Jag hade nog velat vara i Kevenhüllers ställe för att få se henne, där hon kom med ormbunksblad och granbarr intrasslade i det strida håret och en liten svart huggorm om halsen. Tänk er henne, smidig i gången som ett vilddjur och medförande en frisk doft av kåda och smultron, av linnea och mossa!

Vad dock människorna måtte ha stirrat på henne, när hon tog sig för att vandra över Karlstads torg! Hästar skrämdes väl i sken av hennes långa hår, som flög för sommarvinden. Gatpojkarna sprungo efter henne. Karlarna släppte besman och köttyxa för att gapa på henne. Kvinnorna sprungo skrikande efter biskop och domkapitel för att driva otyget ur staden.

Själv gick hon fram lugn och majestätisk och smålog blott åt uppståndelsen, varvid Kevenhüller såg hennes små spetsiga rovdjurständer lysa fram bakom de röda läpparna.

Hon hade hängt en kappa över ryggen, för att ingen skulle märka vem hon var, men olyckan ville, att hon hade glömt att skyla svansen. Nu låg den och släpade längs gatstenarna.

Kevenhüller såg svansen, också han, och det gjorde honom ont, att en högboren dam skulle ge sig till pris åt stadsbornas åtlöje, därför bugade han sig för den sköna och sade höviskt:

- Behagar inte ers nåd att lyfta på släpet?

Skogsfrun blev rörd, inte mindre över hans välvilja än över hans artighet. Hon stannade mittframför honom och såg på honom, så att han tyckte, att lysande gnistor foro från hennes ögon in i hans hjärta.

- Märk det, Kevenhüller, sade hon, hädanefter ska du med dina två händer kunna utföra vilket konstverk du vill, men blott ett av varje slag.

Hon sade så, och hon kunde hålla sitt ord. Ty vem vet inte, att den grönklädda från skogssnåren har makt att skänka snille och underbara krafter åt dem, som förvärva sig hennes ynnest?

Kevenhüller stannade i Karlstad och hyrde en verkstad där. Han hamrade och arbetade natt och dag. Om åtta dagar hade han gjort ett underverk. Det var en vagn som gick av sig själv. Den gick uppför backe och utför backe, gick fort och långsamt, kunde styras och vändas, hejdas och sättas i gång, alltsom man ville det. En ypperlig vagn var det.

Nu blev Kevenhüller en berömd man och fick vänner i hela staden. Han var så stolt över sin vagn, att han for upp till Stockholm för att visa den för kungen. Han behövde inte vänta på skjutshästar eller gräla med hållkarlar. Han behövde inte skaka på rapphöna eller sova på hållstugans träbänk. Han for stolt i sin egen vagn och var framme på ett par timmar.

Han for rätt upp till slottet, och kungen kom ut med hovdamer och hovherrar och såg honom åka. De kunde aldrig berömma honom nog.

Då sade kungen:

- Den vagnen kan du gärna ge mig, Kevenhüller. Och fast han svarade nej, så var kungen envis och ville ha vagnen.

Då såg Kevenhüller, att i kungens följe stod en hovdam med ljust hår och grön klänning. Han kände nog igen henne, och han förstod, att det var hon, som hade rått kungen att be honom om hans vagn. Men han blev förtvivlad. Han kunde inte tåla, att en annan skulle äga hans vagn, och inte heller vågade han i längden säga nej åt kungen. Därför körde han den med en sådan fart mot slottsmuren, att vagnen sprang i tusen stycken.

När han kom hem till Karlstad igen, försökte han göra en ny vagn. Men han kunde inte. Då blev han förfärad över den gåva, som skogsfrun hade givit honom. Han hade lämnat lättingslivet på sin faders slott för att bli en välgörare för många, inte för att tillverka trolltyg, som blott en kunde använda. Vad hjälpte det honom, om han bleve en stor mästare, ja, den störste av alla mästare, om han inte kunde mångfaldiga sina underverk, så att de bleve till nytta för tusenden?

Och den lärde, mångkunnige mannen längtade så efter lugnt, sansat arbete, att han blev stenhuggare och murare. Det var då han byggde det stora stentornet nere vid Västra bron efter mönstret av kärntornet i hans faders riddarborg, och hans mening var väl även att bygga huslängor, portaler, borggårdar, vallar och hängtorn, så att en hel riddarborg skulle uppstå vid Klarälvsstranden.

Där inne skulle han förverkliga sin barndomsdröm. Allt vad industri och hantverk hette, skulle ha sitt hem i slottets salar. Vita mjölnardrängar och svarta smeder, urmakare med gröna skärmar för de ansträngda ögonen, färgare med mörka händer, vävare, svarvare, filare, alla skulle ha sina verkstäder i hans slott.

Och allt gick väl. Av de stenar, som han själv hade krossat, hade han med egen hand murat sitt torn. Han hade satt fast kvarnvingar på det, för tornet skulle bli en kvarn, och nu ville han ta itu med smedjan.

Stod han så en dag och betraktade hur de lätta, starka vingarna vände sig för vinden. Då kom hans gamla onda över honom.

Det var honom, som om den grönklädda åter hade sett på honom med sina lysande ögon, och att hans hjärna ånyo fattade eld. Han stängde sig inne i sin verkstad, smakade ingen mat, njöt ingen vila och arbetade utan uppehåll. Så gjorde han på åtta dngar ett nytt underting.

En dag steg han upp på taket av sitt torn och började spänna vingar på sina axlar.

Två gatpojkar och en gymnasist, som sutto på brokaren och metade löjor, fingo se honom, och de uppgåvo ett skrik, som hördes genom hela staden. De gavo sig åstad, flämtande sprungo de gata upp och gata ner, slogo på alla dörrar och ropade, i det de sprungo:

- Kevenhüller ska flyga! Kevenhüller ska flyga!

Denne stod helt lugnt på torntaket och spände vingarna på sig, och under tiden kommo folkskarorna myllrande fram ur de trånga gatorna i det gamla Karlstad.

Pigorna lämnade den kokande grytan och den jäsande degen. Gummorna släppte stickstrumpan, satte brillorna på och löpte framåt gatan. Rådmän och borgmästare stego upp från domarbordet. Rektorn slängde grammatikan i vrån, skolpojkarna jagade ut ur klasserna utan att begära lov. Hela staden var på språng mot Västra bron.

Snart var bron svart av människor. Salttorget var packat, och hela älvstranden ända bort till biskopsgården vimlade av folk. Det var större trängsel än i Persmässan, där sågos flera skådelystna, än när kung Gustav III kom körande genom staden, dragen av åtta hästar och i en fart så vild, att vagnen stod på två hjul i svängarna.

Kevenhüller fick äntligen vingarna på sig och satte av. Han slog ett par slag med dem, och så var han ute i det fria. Han låg och sam i lufthavet högt över jorden.

Han drog in luften i fulla drag, den var stark och ren. Hans bröst vidgades, och det gamla riddarblodet började sjuda inom honom. Han tumlade som en duva, han svävade som en hök, hans vingar voro snabba som svalans, han styrde sin väg säkert som falken. Och han såg ner på hela den jordbundna hopen, vilken blickade upp till honom, som låg och sam i luften. Hade han blott kunnat tillverka ett par liknande vingar åt var och en av dem! Hade han blott kunnat ge envar av dem makt att höja sig i denna friska luft! Vilka människor skulle det inte bli av dem! Minnet av hans livs elände lämnade honom inte ens i detta segerns ögonblick. Han kunde inte njuta blott för sin egen del. Den skogsfrun, om han blott kunde råka henne!

Då såg han med ögon, som voro nästan bländade av det skarpa solskenet och den skimrande luften, huru någon kom flygande rätt emot honom. Stora vingar, just liknande hans egna, såg han röra sig, och mellan vingarna sam en människokropp. Gult hår fladdrade, grönt siden böljade, vilda ögon lyste. Där var hon, där var hon!

Kevenhüller besinnade sig inte. Med vild fart störtade han på vidundret för att kyssa henne eller slå henne, han visste inte rätt vilket, men i alla fall för att tvinga henne att lyfta förbannelsen från hans tillvaro. I denna vilda fart sveko honom besinning och sans. Han såg inte vart han styrde, han märkte blott det flygande håret och de vilda ögonen. Han kom alldeles inpå henne och sträckte fram armarna för att gripa henne. Då fastnade hans vingar i hennes, och hennes voro starkare. Hans vingar rämnade och förstördes, han själv svängdes runt och störtade ner, han visste inte vart.

När han återfick sans och besinning, låg han på taket av sitt eget torn med den krossade flygmaskinen vid sin sida. Han hade flugit rätt på sin egen kvarn. Vingarna hade gripit honom, svängt honom ett par varv runt och därpå störtat ner honom på torntaket.

Så var den leken ändad.

Kevenhüller var nu åter en förtvivlad man. Ärligt arbete väckte hans leda, och vidunderskonsterna vågade han inte använda. Gjorde han ännu ett underverk och kom att förstöra det, då skulle väl hans hjärta brista av sorg. Och förstörde han det inte, bleve han väl tokig vid tanken på att han inte kunde göra andra någon nytta med det.

Han letade fram gesällränseln och knölpåken, lät kvarnen stå, som den stod, och beslöt att ge sig ut på forskning efter skogsfrun.

Han skaffade sig häst och åkdon, ty han var inte mer så ung och lätt på foten. Och man berättar, att när han kom till en skog, steg han ur åkdonet och gick in där och ropade på den grönklädda från snåren.

- Skogsfru, skogsfru, det är jag, Kevenhüller, Kevenhüller! Kom, kom! Men hon kom inte.

På dessa resor kom han till Ekeby, några år innan majorskan blev förjagad. Där blev han väl mottagen, och där stannade han. Och skaran i kavaljersflygeln blev förökad med en lång, stark riddarfigur, en rask herre, som kunde göra skäl för sig vid ölstånkan och på jaktpartiet. Hans barndoms minnen återkommo. Han tillät, att man kallade honom greve, och han fick alltmera utseende av en gammal tysk rövarbaron med sin stora örnnäsa, sina barska ögonbryn, sitt helskägg, som var spetsigt under hakan och morskt uppvridet över läpparna.

Han blev då kavaljer bland kavaljererna och var inte bättre än någon annan i den hop, som folk trodde att majorskan lagade i ordning åt den lede fienden. Hans hår grånade, och hans hjärna sov. Så gammal var han, att han inte mer kunde tro på sin ungdoms bragder. Han var inte mannen med underverkskrafterna. Det var inte han, som hade gjort den självgående vagnen och flygmaskinen. Å nej, sagor, sagor!

Men så hände sig, att majorskan blev fördriven från Ekeby, och kavaljererna blevo herrar på den stora gården. Då börjades där ett liv, som aldrig hade varit värre. Det gick en storm över landet. All gammal dårskap bröt upp i ungdomsyra, allt ont kom i rörelse, allt gott bävade, människorna kämpade på jorden och andarna i himmelen. Vargar kommo från Dovre med trollkäringar på ryggen, naturmakterna gåvos fria, och skngsfrun kom till Ekeby.

Kavaljererna kände henne inte. De trodde, att hon var en fattig och nödställd kvinna, som en grym svärmor hade jagat till förtvivlan. Så gåvo de henne skydd, vördade henne som en drottning och älskade henne som ett barn.

Kevenhüller ensam såg vem hon var. Till en början var nog han bländad som alla andra. Men en dag bar hon en klänning av grönt, skiftande siden, och när hon fick den på, kände Kevenhüller igen henne.

Där satt hon, bäddad på siden, på den bästa soffan på Ekeby, och alla de gamla männen gjorde sig till narrar för att tjäna henne. Kock var en och kammartjänare en annan, en föreläsare, en hovmusikant, en skomakare. Alla hade de tagit sin syssla.

Sjuk skulle det heta att hon var, det leda trollet, men Kevenhüller visste nog hur det var beställt med den sjukan. Hon hade dem till ett åtlöje allihop, det hade hon.

Han varnade kavaljererna för henne.

- Se på de små skarpa tänderna, sade han, och de vilda, lysande ögonen! Hon är skogsfrun, allt ont är i rörelse i denna förskräckliga tid. Jag säger er, hon är skogsfrun, hitkommen till vårt fördärv. Jag har sett henne förr.

Men så snart Kevenhüller hade sett skogsfrun och känt igen henne, kom arbetslusten över honom. Det började brinna och sjuda i hans hjärna, hans fingrar värkte av lust att kröka sig om hammare och fil, han kunde inte kämpa med sig själv. Med bittert hjärta satte han på sig arbetsrocken och stängde in sig i en gammal klensmedja, som skulle bli hans verkstad.

Då gick det ett rop ifrån Ekeby ut över hela Värmland:

- Kevenhüller har börjat arbeta!

Och man lyssnade andlöst efter hammarslagen från den stängda verkstaden, efter filarnas raspning och bälgens stönande.

Ett nytt underverk ska se dagen. Vari månde det bestå? Ska han nu lära oss att gå på vattnet eller resa en stege upp till sjustjärnorna?

Ingenting är omöjligt för en sådan man. Med egna ögon ha vi sett honom bäras genom luften av vingar. Vi ha sett hans vagn brusa genom gatorna. Han har skogsfruns gåva, ingenting är omöjligt för honom.

En natt, den första eller andra i oktober, hade han underverket färdigt. Han kom ut ur verkstaden och hade det i handen. Det var ett hjul, som oupphörligen gick runt. När det vände sig, lyste ekrarna som eld, och värme och ljus gingo ut därifrån. Kevenhüller hade gjort en sol. När han kom ut ur verkstaden med den, blev natten så ljus, att sparvarna började kvittra och molnen brinna till morgonrodnad.

Det var den härligaste uppfinning. På jorden skulle inte mer finnas mörker eller köld. Det svindlade för hans huvud, när han tänkte den tanken. Dagens sol skulle fortfara att gå upp och ner, men när den försvann, skulle tusenden och åter tusenden av hans eldhjul flamma över landet, och luften skulle darra av värme såsom på den hetaste sommardag. Då skulle man inbärga mogna skördar under midvinterns stjärnehimmel, smultron och lingon skulle kläda skogsbackarna året om, isen skulle aldrig binda vattnet.

Sedan nu uppfinningen var färdig, skulle den skapa en ny jord. Hans eldhjul skulle bli de fattigas päls och gruvarbetarnas sol. Det skulle ge drivkraft åt fabrikerna, liv åt naturen, en ny rik och lycklig tillvaro åt mänskligheten. Men i samma stund visste han väl, att allt detta var drömmar och att skogsfrun aldrig skulle tillåta honom att mångfaldiga sitt eldhjul. Och i sin vrede och hämndlystnad tänkte han, att han ville döda henne, och så visste han knappt mer vad han gjorde.

Han gick upp till manbyggnaden, och i förstugan tätt under trappan satte han ner eldhjulet. Det var hans mening, att huset skulle fatta eld och trollet brinna inne.

Sedan gick han åter in i sin verkstad och satt där tyst, lyssnande.

Det blev rop och skrik på gården. Nu började det märkas, att en stor bragd var gjord.

Ja, spring, skrik, klämta! Nu brinner hon ändå inne, skogsfrun, som ni bäddade på siden!

Månne hon vrider sig i plågor, månne hon flyr undan lågorna från rum till rum? Ah, vad det gröna sidenet ska låga, och hur flammorna ska leka i det strida håret. Friskt mod, flammor, friskt mod, fånga henne, sätt eld på henne! Häxor brinna! Frukta inte för hennes trollord, lågor! Låt henne brinna! Den finns, som för hennes skull har måst brinna genom hela sitt liv.

Klockor klämtade, vagnar rasslade, sprutor drogos fram, vatten langades upp från sjön, folk stormade till från alla byar. Det var skrik och jämmer och befallningar, det var tak, som störtade in, det var det förfärliga knastret och dånet av eldsvådan. Men intet störde Kevenhüller. Han satt på huggkubben och gned händerna.

Så hörde han ett brak, som om himlen hade störtat samman, och han for upp i jubel.

- Nu är det gjort! utbrast han. Nu kan hon inte undkomma, nu är hon krossad under bjälkarna eller bränd av lågorna. Nu är det gjort!

Och han tänkte på Ekeby ära och makt, som måste uppoffras för att skaffa henne ur världen. De härliga salarna, där så mycken fröjd hade bott, rummen, som hade genljudit av minnenas glädje, borden, som hade dignat under läckra rätter, de dyrbara gamla möblerna, silver och porslin, som inte mer kunde tillrättaskaffas...

Och så for han upp med ett anskri. Hans eldhjul, hans sol, modellen, på vilken allt berodde, hade han inte ställt in den under trappan för att åstadkomma eldsvådan?

Kevenhüller såg ner på sig själv, förstenad av fasa.

- Är jag tokig? sade han. Hur kunde jag göra något sådant?

I samma stund öppnades verkstadens väl stängda dörr, och den grönklädda steg in.

Skogsfrun stod där på tröskeln, småleende och fager. Hennes gröna klänning hade inte fel eller fläck, ingen brandrök hade satt sig fast i hennes strida hår. Hon var sådan, som han hade sett henne på Karlstads torg i sina unga dagar, vilddjurssvansen släpade mellan hennes fötter, och hon hade all skogens vildhet och doft med sig.

- Nu brinner Ekeby, sade hon och skrattade.

Kevenhüller hade släggan lyftad och ämnade kasta den i huvudet på henne, men så fick han se, att hon i handen bar hans eldhjul.

- Se, vad jag har räddat åt dig! sade hon.

Kevenhüller kastade sig på knä för henne.

- Du har bräckt min vagn, du har krossat mina vingar, och du har förstört mitt liv. Hav nåd, hav förbarmande med mig!

Hon klättrade upp på hyvelbänken och satte sig där, alltjämt lika ung och skälmsk, som när han första gången såg henne på Karlstads torg.

- Jag finner, att du vet vem jag är, sade hon.

- Jag känner dig, och jag har alltid känt dig, sade den stackars mannen, du är snillet. Men ge mig nu fri! Tag din gåva ifrån mig! Tag underverksgåvorna ifrån mig! Låt mig vara en vanlig människa! Varför förföljer du mig? Varför förföljer du mig?

- Galning! sade skogsfrun. Jag har aldrig velat dig något ont. Jag gav dig en stor belöning, men jag kan också ta den ifrån dig, om den inte behagar dig. Men betänk dig väl! Du kommer att ångra dig.

- Nej, nej, utbrast han, tag ifrån mig underverkskrafterna!

- Först måste du förstöra det här, sade hon och kastade eldhjulet framför honom på golvet.

Han tvekade inte. Han svängde släggan över den glimmande eldsolen, som blott var ett styggt trolltyg, när den inte fick användas till nytta för tusenden. Gnistorna flögo kring rummet, skärvor och eldslågor dansade kring honom, och så låg även hans sista underverk i spillror.

- Ja, nu tar jag min gåva ifrån dig, sade skogsfrun.

När hon stod i dörren för att gå och skenet från eldsvådan där ute överströmmade henne, såg han efter henne för sista gången.

Skönare än någonsin förr syntes hon honom och inte mer ondskefull, endast sträng och stolt.

- Galning! sade hon. Förbjöd jag dig någonsin att låta andra göra efter dina verk? Vad ville jag annat än skydda snillets man från hantverksarbetet?

Därmed gick hon. Kevenhüller var vansinnig ett par dagar. Därefter blev han en vanlig människa igen.

Men under sitt vansinne hade han bränt ner Ekeby. Ingen människa blev dock skadad. Likväl var det stor sorg för kavaljererna, att det gästfria hem, där de hade åtnjutit så mycket gott, skulle lida så mycken skada under deras tid.


The above contents can be inspected in scanned images: 358, 359, 360, 361, 362, 363, 364, 365, 366, 367, 368

Project Runeberg, Sun Aug 4 10:19:31 1996 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/berling/k33.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free