Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 16 Juni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 16 Juni.
Den som tror på Guds Son, han har wittnesbörd i sig sjelf.
1 Joh. 5:10.
Här torde någon sätta i fråga, om någon menniska i tiden
werkligen kan weta, att hon är ett Guds barn, och om hon kan och bör
söka en full förwissning derom. Detta är wanligen en af de
obotfärdigas ursäkter och förebäres af sådana, som ännu trifwas bäst i mörkret,
i owissheten. Men hela Skriften wittnar, att alla de gamla trogna
hafwa genom tron fått wittnesbörd, att de täcktes Gud, och blott genom
en sådan tro war det dem möjligt att med fröjd lida martyrdöden.
Och apostlarna säga uttryckligt: "Den samme Anden wittnar med wår
ande, att wi äro Guds barn." "Den der tror, han har wittnesbörd i
sig sjelf." "Den som icke tror Guds wittnesbörd, han gör Gud till en
ljugare." Märk detta sista! Då Herren uttryckligen ropar: "Den der
will, han komme." "Om hans synder än wore blodröda, skola de dock
warda snöhwita" — men jag ändå alltid är owiss om mina synders
förlåtelse, hwad är det annat än att göra Gud till ljugare, eller att
liksom säga: Jag wet icke, om det är att lita på, hwad Herren säger.
Och hwilken wacker bekännelse wore wäl det för en christen! "Derföre",
säger Luther, "skola wi dag ifrån dag trakta derefter, att wi måtte
komma utur twiflan till visshet och beflita oss, att wi grundligen med
rot och allt må upprycka den skadligaste willfarelse, med hwilken hela
werlden är förförd, nemligen den tanken att menniskan icke skall weta,
om hon är uti eller utom nåden. Ty om wi twifla på Guds nåd emot
oss och icke hålla för wisst, att Gud har wälbehag till oss för Christi
skull, så neka wi, att Christus har förlossat oss, och kasta öfwer ända
alla hans werk och wälgerningar, som Han någonsin bewisat oss."
Sannerligen, den som åtnöjes utan förwissning om skatten, sätter icke
stort wärde på den! Annat är det, att man bör söka förwissningen i
ordet och icke i känslan.
Men nu består en christens frid och wisshet icke deruti, att han
håller sig sjelf för from och trogen, är nöjd med sig sjelf — nej, twärtom
finns ingen, som känner mer synder hos sig än de mest troende christna
— utan hans tröst och berömmelse är denna, att Christus lidit döden
för oss syndare, att han är rättfärdig af tron d. ä. af nåd. På denna
grund borde wi ju med rätta hafwa en beständig och orubblig frid och
säga: "Jag är i mig sjelf alla stunder wärd fördömelsen, men uti
Christus alla stunder ren och rättfärdig, ja, täck och älsklig för Gud.
Jag tröstar blott på det, som gäller för alla, för de största syndare;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
