- Project Runeberg -  Elsa. En berättelse från hexprocessernas tid /
115

(1879) [MARC] Author: Gustaf Björlin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

En qväll frågade Anders:

— Har då far aldrig fått veta, hvart mor tog vä-
gen?

— Gick nog ner sig i förargelsen! — svarade gub-
ben trumpet. — Kunde aldrig tåla ett förståndigt ord
den menniskan!

— Mor Greta var dock en präktig hustru åt Er, far.

— Ja, men andligen högfärdig var hon, och rakt
emot Guds ord vitnade hon — derför råkade hon också
till slut ut för den ondes klor.

— Men säg då far, — återtog Anders, efter en
stund, i hviskande ton, — hur kunnen I tro att det
gått så illa med mor? Intet enda af vitnena har ju
sagt vid rätten, att det sett henne i Blåkulla?

— Tror du då inte, ”pojke, att han, som har mak-
ten der, kan hålla någon undan för sig. Alla som sjelf-
mant gifva sig i hans våld, sade magister Sparrman i
sista böneottan, varda för evig tid förtappade, deras spår
äro det torra löfvets i stormen och de bindas vid af-
grundens nedersta bål med en kedja, som aldrig brister.
Der skola de sedan stå på yttersta domens dag bakom
ett svart töcken, hvilket skall skilja dem från allt, som
de haft kärt här i jordelifvet.

Gubbens röst blef vekare, medan han talade. An-
ders tyckte sig till och med märka något likt en tår i
hans matta ögon. Men plötsligt rigtades de mot An-
ders. Han strök afvigsidan af sin skrumpna handlofve
öfver ansigtet, i det han sade:

— Ty inte var hon alltid Guds barn, skall du tro.
Nej rifvandes nordan var hon. — Här sökte han skratta.
— Fast icke ville jag derför önska henne ett sådant
slut. — Men förbannad vare den stund, då jag lät
flickan trolla ut sig i prål och glitter. Det lyste
förstås i folks ögon. Det var Gretas påhitt. Hon ville

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:56:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bgelsa/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free