Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heten var fallet. Men ju mer han växte in i sina egna
tankar, och ju mer han betraktade sin verksamhet som det
vigtigaste, eller rättare såsom det enda af vigt, som tilldrog
sig i Danmark, desto mer förestälde han sig, att allas ögon
voro riktade på honom. Han inbillade sig då, att han,
genom att gå på Östergade i sällskap med livarjelianda
personer utan anseende, genom att då och då synas till på
teatern, lyckades gå och gälla för en dagdrifvare och flanör;
och med sitt sjukliga beliof af att taga ett stärkande bad
i förakt njöt han nu, »nästan ursinnig af glädje», af, att
bedrägeriet så väl lyckades och att han ansågs för en
pikant författare utan allvar.
Och nu, då han verkligen blifvit en mycket omtalad
man, omtalad i kretsar och hland samhällsklasser, som aldrig
förut hört hans namn nämnas, nu trodde han sig i allas
blickar läsa Corsarens gäckeri öfver hans besynnerliga
utseende, hans snedhet, hans olika långa pantalonger och smala
hen; säkerligen mången gång med orätt. Han uppskref
t. ex. i sina papper, såsom ett bevis på Corsarens
demoraliserande inverkan på skolungdomen, en anteckning om,
huru då varande löjtnant Barth vid husarerna mött honom på
gatan ledande sin lille son och så artigt hälsat på honom, att
om gossen ej vetat hvem han var, denne nödvändigt skulle få
den föreställningen, att han var något utomordentligt. »Men
det syntes tydligt, att gossen kände mig; han läste Corsaren.»
Nu varande Polytekniske Caudidaten Herr I. C. Barth, den
här åsyftade sonen till löjtnant Barth, har själf meddelat mig,
att han aldrig vet sig liafva som barn hört talas om
Corsaren, och att han tvärt om från tidiga år hyste en liflig
beundran för Kierkegaard. Barnet stirrade förmodligen
på den främmande herrn, som fadern hälsade på, och
Kierkegaard har i denna blick sett Corsarens hån. Men, om
hans misstänksamhet ock i detta fall var öfverdrifven och
själfplågeri, så hade han ej orätt i att anse allmänhetens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
