Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
buren och ända fram till den stora sängen,
där den lilla gumman låg. Det var samma
stämning som i sentimentala tyska taflor af
diisseldorfarna, och fru Bendel, som höll
hennes hand till det sista, sade att hon icke
dog, utan slocknade. Och det mycket hvita,
mycket skrumpna lilla ansiktet hade fått
färgskimmer i dödsögonblicket och skrynklorna
hade jämnats och ögonen blånat i förståelse,
och hon hade sagt till Dreschel, som skakande
och tårblind stod vid hufvudgärden:
— Tack, tack — vi råkas snart!
Men då hon var död föll gubben ihop
och blef som ett barn på nytt. Han mindes
ingenting och lallade otydliga satser, smålog
och dreglade; hans ljusblå ögon speglade likt
glas skyarna och ljusen mellan dem, utanför
hans mastkorg, men det fanns intet bakom,
icke djup och icke tanke, ty det var redan slut
och det första var förgånget. Han skulle icke
mer behöfva frukta att se sin älskade holme
raseras, ty det kunde endast vara fråga om
på sin höjd veckor, då också han skulle bryta
upp och följa gumman öfver dimgränsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
