Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sanningar» och Sergels råd till Byström: »Följ min princip, antiken med naturen,
eller naturen med antiken, det är synonymt.» Läs om igen dessa rader i
själf-biografien: »Jag började med att säga mig själf: du måste begynna studierna
på nytt; Anatomien som är grunden till kännedomen om den mänskliga
kroppen, kopiera Antiken för att förvärfva förmågan att döma om Naturens
skönheter, att undvika brister och efterhärma det som Naturen har fullkomligt, och
lära att Antiken icke har hvad man vanligen kallar manér; men att Antiken
är urvalet af den mest fullkomliga naturen som bär namnet Stil. — — — —
Regeln i konsterna den är Antiken; ty den är det sanna sköna eller urvalet
af den skönaste naturen.» En sådan konståskådning är så enkel, att Sergel
icke behöft göra några vidlyftiga studier för att bilda den, men å andra sidan
visar den att han följt med de ledande idéerna hos sin tid.
I sin praktik har han följt de kanoniska statyerna, med tillägg af några
andra som i det föregående omnämnts. Som lärare vid Konstakademien i
Stockholm söker han att fullständiga afgjutningssamlingen med Torson och Herkules
Farnese; annars förklarar han sig nöjd med att ha alla de vackraste antika
statyerna i akademisalen. Men långt ifrån att endast hylla de sanktionerade
mönstren försvarar han gentemot Ehrensvärd äfven de medelmåttiga statyerna,
därför att man äfven hos dem »nästan alltid finner de stora och visa
grundsatser som utmärka antiken». 1
För öfrigt torde Sergels åsikter ganska nära ha sammanfallit med hans
vän Ehrensvärds konstfilosofi. En kritisk granskning’ af denna faller emellertid
icke inom ramen för denna skrift. Med Ehrensvärd delar Sergel åtminstone
periodvis pessimismen angående betingelserna för en konstblomstring i Norden:
»då mina tankar hvälfvas åt norr, så fryser mitt hjärta och hela min inbillning,
man måste absolut uppsöka Södern och aflägsna sig från Nordens isar —
åtminstone för någon tid», tillägger han försiktigtvis och räddar sig därigenom
från att motsägas af sina egna verk. 1 Och han säger att Thorvaldsen skulle
göra orätt i att återvända till Nordens kalla nejder, där själarna frysa lika väl
som näsan och händerna. Dessa ord äro ett eko af konstfilosofernas läror om
»himlens» inflytande på smak och seder (Montesquieu, Winckelmann, Ehrensvärd),
förutom det att de äro grundade på egen dyrköpt erfarenhet. Så mycket större
är hans glädje, när han någon gång träffar på lysande undantag från regeln,
1 Bref till Ehrensvärd i Rom d. 30 jan. 1781 (i fru Sofia Sergels ägo).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
