Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
dighet drack vin, som de själfva sett växa, som
de sålt, och som de nu åter fick köpa. De voro
betänksamma män, ocli tömde sina stop utan
brådska, allt under det de rullade ined ögonen.
Högst sällan yttrade någon af dem ett ord. Men
när ett sådant verkligen kommit fram, gick det
laget rundt och tuggades ett par gånger i hvar
mun. Så nickade de åt hvarandra eller skakade
på sina hufvuden och trefvade efter stopen, som
alltid stodo på hvar och ens högra sida.
Längst bort vid dörren och vid gluggarna, i
hvilka de sex lamporna lyste, sutto vandrare och
spelemän, lustiga äfventyrare, som hittade slantar
vid vägkanterna och tappade dem på värdshusen,
sorgsna och trötta människor, som läste sina
bekymmer på väggar och i tak och öfverallt, hvart
de än vände sig. Några af dessa vandrare hade
åtagit sig att skänka i vin. De knuffades mellan
bänkarna och fingo fler slag än kvarglömda skvättar.
Och fler förbannelser än slag.
Solivro stängde dörren efter sig och böljade
leta sig fram mellan bänkarna. Han undvek
försiktigt alla utsträckta spefågelsben och gjorde lofvar
kring jägarnas armbågar.
— Hvad vill du, främling? Kom hit!
På härdkanten förundransvärdt tätt intill elden,
satt en hopkramad, nickande gubbe, som icke var
mycket längre än sitt eget skägg.
Fursten gick bort till honom.
— Ar du värden? Kan du gifva mig husrum
och någonting att äta?
— Det kan jag min vän, ifall du kan betala.
Och då fursten jakade, fortsatte ban. Då är du
välkommen i mitt lius, välkommen i Tobolos hus.
Solivro vände sig om och pekade på gluggarna,
där lamporna brunno.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
