Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
till tunnan. Han skulle dricka. Han måste. Han
var väl icke högfärdig? Kanske en förklädd prins?
Upp med munnen! De kittlade honom för att få
honom att gapa. De hällde vinet öfver honom.
Han fnös, han hostade, han måste svälja.
Han svalde, allt mer och mer. Man behöfde
ej längre tvinga honom.
Men då han ej längre behöfde tvingas,
öfvergåfvo de honom. De släppte honom. De togo hans
krus. Han gick dem i vägen. De knuffade, de
togo honom i armar och ben och slängde honom
på härden.
Där låg nu Solivro.
Tobolo gick bort till honom och reste honom
mot väggen.
— Hör du, hvad jag säger? frågade gubben.
— Hör jag, hvad du säger, upprepade Solivro.
Gubben skakade på hufvudet. Han tog honom
kring lifvet och ledde honom utanför stugan.
— Hör du, hvad jag säger?
— Hör jag, hvad du säger? upprepade Solivro.
Och efter en stund tillade ban med ett sömnigt
leende:
— Visst hör jag, hvad du säger.
Nu började gubben beskrifva den väg, han
borde gå för att komma till skymningens land.
Han talade så tydligt som möjligt och sade om
orden för att pränta dem i hans minne.
När han slutat, sade Solivro:
— Hvar är solen?
Gubben suckade.
— Nu är det natt. Och om du går den väg,
jag beskrifvit, är du i skymningens land långt innan
solen stigit upp. Nästa dags sol får du inte se.
Solivro skakade på hufvudet och smålog.
— Så eget! Får jag icke se solen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
