Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Katolicism och protestantism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det gudomliga ordet, af hvilket Luther mottagit frigörelse
och frimodighet, var en inre personlig makt, hvilket bland
annat bevisas däraf, att hans första erfarenhet af Guds nåd icke
kom af läsning utan af samtal med människor,[1]
som själfva fått något intryck af Kristus. När han sedermera själf fick
läsa bibeln, erfor han, att en andemakt liksom kom honom
tillmötes ur skriftens bokstaf och talade till honom ett andespråk,
som han nu kunde förstå, emedan samme ande rörde sig i hans
egen själ. Guds ord var då hvarken en yttre skriftlig
detaljframställning, ej heller ett subjektivt svärmiskt påfund, utan
det var Kristus såsom bibelns A och O, begynnelse och ände,
d. v. s. Guds ord var en lefvande realitet med historisk
grundval. Men för att uttala denna viktiga sanning fanns då intet
bättre uttryckssätt än att utan om och men helt enkelt
hänvisa till Guds ord, på samma gång som man klart och tydligt
förkunnade hvad man däraf verkligen erfarit. Detta var så
mycket nödvändigare, som man därigenom fick något
gemensamt med båda de riktningar man hade att bekämpa. Såsom
skriftlig urkund erkändes bibeln af katolska kyrkan. Gent emot
henne hade man alltså en utomordentlig fördel, när man utan
vidare kunde hänvisa på denna gemensamma auktoritet.
Såsom ett vittnesbörd om fullkomlig inre frihet erkändes skriften
å andra sidan af tidens subjektivister och svärmeandar. Man
hade i bibeln alltså äfven med dem en gemensam grund,
hvarifrån man kunde förhandla med hvarandra.
Aktgifva vi nu på denna situation, måste vi erkänna, att
protestantismens ursprungliga ställning leder oss till att tolka
dess hänvisning till Guds auktoritativa ord, så att man
verkligen behåller en åt två motsatta håll förstående orientering.
Man får icke bli auktoritetsträl och man får icke bli ren
subjektivist. Man måste se till, att man står på kristendomens
historiska grund, och man får å andra sidan icke förgäta, att
ens auktoritet skall vara personligt frigörande. Och att den
senare synpunkten var den viktigare och i själfva verket den
afgörande, betygar reformatorernas starka betoning af vikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
