Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Katolicism och protestantism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att förkunna evangelium. Guds ord skulle klart predikas som
ett frigörande och trosalstrande budskap. Det är tydligt att
uttrycket Guds ord såsom protestantisk auktoritet sålunda skall
tolkas såsom kristendomens egen alltid lifgifvande och
frigörande princip, hvilken med ett ord benämnes Kristus. Han
är korrelatet till hjärtats fria förtröstan. Det som angår
honom korresponderar ock med människohjärtats religiösa behof,
i hvilken situation man än befinner sig.
En religiös kritik af skriften såsom skriftlig urkund är
med denna ståndpunkt icke blott förenlig utan i själfva verket
af densamma påkallad. Luther öfvade också själf en sådan
kritik, såsom vi ju alla veta. Att han icke särskildt betonade
nödvändigheten att äfven på den vägen klargöra protestantismens
princip, har sin helt naturliga förklaring. Tidsomständigheterna
kräfde att snarare betona urkunden som stöd än att med
religiös kritik analysera dess principiella innehåll. Behöfver jag
väl säga att tidsläget nu är ett annat?
Protestantismen är i Luthers klara och energiska betonande
af tron och trosrättfärdigheten en för oss fullt tydlig anvisning,
huru vi skola fatta auktoriteten. Denna princip fordrar
nämligen, att man kritiskt vänder sig mot allt yttre, allt mänskligt
verk i religionen.
Men vi få icke förgäta, att det yttre och mänskliga
tillerkännes rätten att vara en form för uppenbarelsen. Därför är
protestantismen aldrig revolutionär annat än i fråga om det,
som förhindrar evangelium och tron. Dess princip tillåter, att
religionen tar mycket, som är mänskligt och blott tillfälligt, i
sin tjänst. Men den tillåter icke någon sammanblandning af
gudomligt och mänskligt såsom grund till frälsningsvisshet eller
till rättfärdighet inför Gud. Protestantismen opponerade sig
därför strax från början mot katolicismens legala botpraxis,
mot de förtjänstfulla verken och den religiösa observansens
nödvändighet. Den opponerade sig mot att i tron skulle ingå
ett moment af lydnad mot kyrkan, koncilier, biskopar och
påfvar. Den afvisade också den tanken, att tron skulle vara en
mystisk vördnad för det magiska. Den förkastade teorien om
messoffret, ritualismen och den åsikten, att sakramentet har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
