Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteraturanmälan - Kaftan: Jesus och Paulus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunnat gå tillväga på detta sätt? Kaftan svarar: »Denna
historiska lifsbild af Jesus är i själfva verket den moderne
kristnes trosbekännelse. Han ser det historiska stoffet från en
synpunkt, som är anpassad efter honom själf och arten af hans
religiositet, och han tviflar icke på, att det, som synes hans
tro vara det väsentliga och värdefulla, äfven objektivt sedt
bildar Jesu och hans historias inre väsen» (sid. 12). Att Kaftan
här träffat sakens kärna, synes oss fullkomligt klart, och hvad
han härvid säger gäller ej blott Bousset utan äfven en Harnack
och hela det läger, som de representera. Man behöfver blott
fråga sig: Hvarför äro dessa teologer t. ex. böjda för att tro
på Jesu helbrägdagörande under, men så afvoga mot andra
af hans under? Har skillnaden: tro i ena fallet, misstro i det
andra, någon som helst grund i de historiskt gifna källorna?
Ingalunda. Det hela beror därpå, att de i ena fallet efter »den
moderna världsåskådningen» lättare tro sig kunna förklara
underverket än i det andra.
Enligt Kaftan är det messiasmedvetandet som ifrån första
början bär upp Jesu lif och verksamhet. Endast om vägen
för att verka såsom Messias försiggick, såsom
frestelseberättelsen visar, en strid i hans själ. Men Jesus afgjorde sig för den
väg, som gick inifrån och utåt (sid. 19). Därmed afgjorde han
sig mot den nationella och politiska messiastypen och
omfattade en annan, redan förefintlig apokalyptisk messiastyp; enligt
denna benämnde han sig »människosonen». K. vänder sig
härvid med en välbehöflig och träffande kritik gent emot den
motsatta sidans uppfattning af betydelsen af denna beteckning
och Jesu användning af densamma. — Af detta följer några viktiga
slutsatser: 1. Jesu medvetande att vara Messias hvilade
uteslutande på hans egen inre ställning till Gud, ty den yttre verkligheten
motsade honom; 2. de inre grunderna för hans
messiasmedvetande, som afgjorde hans inre strid rörande vägen för hans
verksamhet, bestämde ock, att denna i och med detta tog
profetisk form. Sålunda kunna båda: Messias och profeten
rymmas i ett och samma medvetande, och det ena behöfver
ej, såsom enligt Bousset, bli en tvångströja för det andra; 3.
det själfklara korrelatet till messiasverksamheten blef Jesu fasta
visshet om messiasuppfyllelsen genom Fadren. Icke ens i hans
svåra kamp i Getsemane skönjer man ett spår af tvifvel om,
att uppfyllelsen skall komma och att Fadern skall bekänna sig
till honom. Utförandet af dessa 3 punkter, särskildt den
sistnämnda, synes oss förtjänt af särskilt beaktande.
Om uppståndelsen säger Kaftan: »Historiskt står det fast,
att lärjungarne sett Herren och att de på grund af det sätt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
