Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
OSCAE HIPPEL
kyrkor, den katolska och den evangeliska, även beträffande
sedvanerätten så till vida måste skilja sig åt, i den mån
subjekten för all kyrklig lagstiftning och rättsbildning
överhuvud äro så väsentligt olika. Å den katolska sidan är
läroståndet och framför allt dess främste representant, påven,
nu på sistone utrustad med ofelbarhetens något omtvistade
ära, det enda möjliga organ, varifrån kyrkans rätt kan
emanera. A andra sidan, den evangeliska, äga vi det
protestantiska lekmannabegreppet, som ger varje kyrkans medlem
både rätt och skyldighet att vaka över kyrkans ordning.
Det måste givetvis vara en stor fördel och en säker garanti
för sedvanerättens exakta utveckling, när den regleras av
ett så kraftigt och centralt organ, som inom den katolska
kyrkan är fallet. Men därmed är även sagt, att
sedvanerätten måste bliva en rättskälla av helt underordnad
betydelse. Ty sedvanerätten är en produkt av den fria och
obundna, omedelbart verksamma kyrkliga allmänandan. Och
detta slag av allmänanda, detta allmänna kyrkliga
rättsmedvetande, är enligt katolska kyrkan blott tillåtet och möjligt
inom det kyrkliga ämbetet. Men även här har sedvanan
svårt att göra sig gällande, så länge den fulländade
organisationen inom kyrkan förstår att låta rätten framträda
inom den skrivna lagens säkra former. Den lagstiftande
makten tar hand om det genom sedvanan givna uppslaget
och använder det i enlighet med sina syften — i händelse
det nämligen är önskligt och för kyrkan lämpligt.
Inom den evangeliska kyrkan åter sakna vi ett dylikt
centralt rättsbildande organ, men församlingen själv har
en mera obunden frihet att fullfölja sina egna intentioner.
Historiskt sett har ett flertal kyrkliga rättsinstitut,
symbolernas rättsliga giltighet, ja t. o. m. konungens kyrkliga
lagstiftningsmakt (för att tala om vårt eget lands
förhållanden) framvuxit ur detta allmänna kyrkliga
rättsmedvetande, innan de blivit i lag bestämda.1 Det är av stort in-
1 Kahl, a. a. sid. 132. Jfr även Jacobson, H. F. Über die
Gel-tung der älteren evangelischen Kirchenordnungen in der Gegenwart.
Zeitschrift für deutsches Recht. Band XIX, sid. 68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
