Bibeln / Evangelium enligt Markus, 3 Kapitlet (1917) - Tema: Christian Literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

                 Evangelium enligt Markus, 3 Kapitlet

               Jesus botar en man som har en förvissnad
               hand, så ock andra sjuka, förordnar tolv
                    apostlar, försvarar sig mot de
               skriftlärde, varnar för hädelse mot den
               helige Ande, giver till känna vilka som
                       äro hans rätta fränder.

  1.  Och han gick åter in i en synagoga.  Där var då en man som hade
      en förvissnad hand.
  2.  Och de vaktade på honom, för att se om han skulle bota denne på
      sabbaten; de ville nämligen få något att anklaga honom för.
  3.  Då sade han till mannen som hade den förvissnade handen: »Stå
      upp, och kom fram.»
  4.  Sedan sade han till dem: »Vilketdera är lovligt på sabbaten: att
      göra vad gott är, eller att göra vad ont är, att rädda någons
      liv, eller att döda?»  Men de tego.
  5.  Då såg han sig omkring på dem med vrede, bedrövad över deras
      hjärtans förstockelse, och sade till mannen: »Räck ut din hand.»
      Och han räckte ut den; och hans hand blev frisk igen.  --
  6.  Då gingo fariséerna bort och fattade strax, tillsammans med
      herodianerna, det beslutet att de skulle förgöra honom.

  7.  Och Jesus drog sig med sina lärjungar undan till sjön, och en
      stor hop folk följde honom från Galileen.
  8.  Och från Judeen och Jerusalem och Idumeen och från landet på
      andra sidan Jordan och från trakterna omkring Tyrus och Sidon
      kom en stor hop folk till honom, när de fingo höra huru stora
      ting han gjorde.
  9.  Och han tillsade sina lärjungar att en båt skulle hållas
      tillreds åt honom, för folkets skull, för att de icke skulle
      tränga sig inpå honom.
 10.  Ty han botade många och blev därför överlupen av alla som hade
      någon plåga och fördenskull ville röra vid honom.
 11.  Och när de orena andarna sågo honom, föllo de ned för honom och
      och ropade och sade: »Du är Guds Son.»
 12.  Men han förbjöd dem strängeligen, åter och åter, att röja honom.

 13.  Och han gick upp på berget och kallade till sig några som han
      själv utsåg; och de kommo till honom.
 14.  Så förordnade han tolv som skulle följa honom, och som han ville
      sända ut till att predika,
 15.  och de skulle hava makt att bota sjuka och driva ut onda andar.
 16.  Han förordnade alltså dessa tolv: Simon, åt vilken han gav
      tillnamnet Petrus;
 17.  vidare Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, Jakobs broder, åt
      vilka han gav tillnamnet Boanerges (det betyder tordönsmän);
 18.  vidare Andreas och Filippus och Bartolomeus och Matteus och
      Tomas och Jakob, Alfeus' son, och Taddeus och Simon ivraren
 19.  och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.

 20.  Och när han kom hem, församlade sig folket åter, så att de icke
      ens fingo tillfälle att äta.
 21.  Då nu hans närmaste fingo höra härom, gingo de åstad för att
      taga vara på honom; ty de menade att han var från sina sinnen.
 22.  Och de skriftlärde som hade kommit ned från Jerusalem sade att
      han var besatt av Beelsebul, och att det var med de onda
      andarnas furste som han drev ut de onda andarna.
 23.  Då kallade han dem till sig och sade till dem i liknelser:

      »Huru skulle Satan kunna driva ut Satan?
 24.  Om ett rike har kommit i strid med sig självt, så kan det riket
      ju icke hava bestånd;
 25.  och om ett hus har kommit i strid med sig självt, så skall icke
      heller det huset kunna äga bestånd.
 26.  Om alltså Satan har satt sig upp mot sig själv och kommit i
      strid med sig själv, så kan han icke äga bestånd, utan det är då
      ute med honom.  --
 27.  Nej, ingen kan gå in i en stark mans hus och plundra honom på
      hans bohag, såframt han icke förut har bundit den starke.  Först
      därefter kan han plundra hans hus.

 28.  Sannerligen säger jag eder: Alla andra synder skola bliva
      människors barn förlåtna, ja ock alla andra hädelser, huru
      hädiskt de än må tala;
 29.  men den som hädar den helige Ande, han får icke någonsin
      förlåtelse, utan är skyldig till evig synd.»

 30.  De hade ju nämligen sagt att han var besatt av en oren ande.

 31.  Så kommo nu hans moder och hans bröder; och de stannade
      därutanför och sände bud in till honom för att kalla honom ut.
 32.  Och mycket folk satt där omkring honom; och man sade till honom:
      »Se, din moder och dina bröder stå härutanför och fråga efter
      dig.»
 33.  Då svarade han dem och sade: Vilken är min moder, och vilka äro
      mina bröder?»
 34.  Och han såg sig omkring på dem som sutto där runt omkring honom,
      och han sade: »Se här är min moder, och här äro mina bröder!
 35.  Den som gör Guds vilja, den är min broder och min syster och min
      moder.»