- Project Runeberg -  Bibeln /
Evangelium enligt Markus, 12 Kapitlet

(1917) [MARC] - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
                Evangelium enligt Markus, 12 Kapitlet

                 Jesus bestraffar i en liknelse om en
               vingård sina motståndare, besvarar deras
                    frågor om skattepenningen, om
               uppståndelsen och om det yppersta budet,
                  ställer själv till dem en fråga om
               Messias såsom Davids son, varnar för de
                 skriftlärde, uttalar sig om en änkas
                              offergåva.

  1.  Och han begynte tala till dem i liknelser: »En man planterade en
      vingård och satte stängsel däromkring och högg ut ett presskar
      och byggde ett vakttorn; därefter lejde han ut den åt
      vingårdsmän och for utrikes.
  2.  När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till
      vingårdsmännen, för att denne av vingårdsmännen skulle uppbära
      någon del av vingårdens frukt.
  3.  Men de togo fatt på honom och misshandlade honom och läto honom
      gå tomhänt tillbaka.
  4.  Åter sände han till dem en annan tjänare.  Honom slogo de i
      huvudet och skymfade.
  5.  Sedan sände han åstad ännu en annan, men denne dräpte de.
      Likaså gjorde de med många andra: somliga misshandlade de, och
      andra dräpte de.
  6.  Nu hade han ock en enda son, vilken han älskade.  Honom sände
      han slutligen åstad till dem, ty han tänkte: 'De skola väl hava
      försyn för min son.'
  7.  Men vingårdsmännen sade till varandra: 'Denne är arvingen; kom,
      låt oss dräpa honom, så bliver arvet vårt.'
  8.  Och de togo fatt på honom och dräpte honom och kastade honom ut
      ur vingården.  --
  9.  Vad skall nu vingårdens herre göra?  Jo, han skall komma och
      förgöra vingårdsmännen och lämna vingården åt andra.
 10.  Haven I icke läst detta skriftens ord:
        'Den sten som byggningsmännen förkastade,
        den har blivit en hörnsten;
 11.    av Herren har den blivit detta,
        och underbar är den i våra ögon'?»

 12.  De hade nu gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket;
      ty de förstodo att det var om dem som han hade talat i denna
      liknelse.  Så läto de honom vara och gingo sin väg.
 13.  Därefter sände de till honom några fariséer och herodianer, för
      att dessa skulle fånga honom genom något hans ord.
 14.  Dessa kommo nu och sade till honom: »Mästare, vi veta att du är
      sannfärdig och icke frågar efter någon, ty du ser icke till
      personen, utan lär om Guds väg vad sant är.  Är det lovligt att
      giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?  Skola vi giva
      skatt, eller icke giva?»
 15.  Men han förstod deras skrymteri och sade till dem: »Varför söken
      I att snärja mig?  Tagen hit en penning[1], så att jag får se
      den.»
 16.  Då lämnade de fram en sådan.  Därefter frågade han dem: »Vems
      bild och överskrift är detta?»  De svarade honom: »Kejsarens.»
 17.  Då sade Jesus till dem: »Så given kejsaren vad kejsaren tillhör,
      och Gud vad Gud tillhör.»  Och de förundrade sig högeligen över
      honom.

 18.  Sedan kommo till honom några av sadducéerna, vilka mena att det
      icke gives någon uppståndelse.  Dessa frågade honom och sade:
 19.  »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om någon har
      en broder som dör, och som efterlämnar hustru, men icke lämnar
      barn efter sig, så skall han taga sin broders hustru till äkta
      och skaffa avkomma åt sin broder.
 20.  Nu voro här sju bröder.  Den förste tog sig en hustru, men dog
      utan att lämna någon avkomma efter sig.
 21.  Då tog den andre i ordningen henne, men också han dog utan att
      lämna någon avkomma efter sig; sammalunda den tredje.
 22.  Så skedde med alla sju: ingen av dem lämnade någon avkomma efter
      sig.  Sist av alla dog ock hustrun.
 23.  Vilken av dem skall nu vid uppståndelsen, när de uppstå, få
      henne till hustru?  De hade ju alla sju tagit henne till
      hustru.»
 24.  Jesus svarade dem: »Visar icke eder fråga att I faren vilse och
      varken förstån skrifterna, ej heller Guds kraft?
 25.  Efter uppståndelsen från de döda taga män sig icke hustrur, ej
      heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i
      himmelen.
 26.  Men vad nu det angår, att de döda uppstå, haven I icke läst i
      Moses' bok, på det ställe där det talas om törnbusken, huru Gud
      sade till honom så: 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och
      Jakobs Gud'?
 27.  Han är en Gud icke för döda, utan för levande.  I faren mycket
      vilse.»

 28.  Då trädde en av de skriftlärde fram, en som hade hört deras
      ordskifte och förstått att han hade svarat dem väl.  Denne
      frågade honom: »Vilket är det förnämsta av alla buden?»
 29.  Jesus svarade: »Det förnämsta är detta: 'Hör, Israel!  Herren,
      vår Gud, Herren är en.
 30.  Och du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av
      all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft.'
 31.  Därnäst kommer detta: 'Du skall älska din nästa såsom dig
      själv.'  Intet annat bud är större än dessa.»
 32.  Då svarade den skriftlärde honom: »Mästare, du har i sanning
      rätt i vad du säger, att han är en, och att ingen annan är än
      han.
 33.  Och att älska honom av allt sitt hjärta och av allt sitt
      förstånd och av all sin kraft och att älska sin nästa såsom sig
      själv, det är 'förmer än alla brännoffer och slaktoffer'.»
 34.  Då nu Jesus märkte att han hade svarat förståndigt, sade han
      till honom: »Du är icke långt ifrån Guds rike.»  Sedan dristade
      sig ingen att vidare ställa någon fråga på honom.

 35.  Medan Jesus undervisade i helgedomen, framställde han denna
      fråga: »Huru kunna de skriftlärde säga att Messias är Davids
      son?
 36.  David själv har ju sagt genom den helige Andes ingivelse:
        'Herren sade till min herre:
        Sätt dig på min högra sida,
        till dess jag har lagt dina fiender
        dig till en fotapall.'
 37.  Så kallar nu David själv honom 'herre'; huru kan han då vara
      hans son?»

      Och folkskarorna hörde honom gärna.

 38.  Och han undervisade dem och sade till dem: »Tagen eder till vara
      för de skriftlärde, som gärna gå omkring i fotsida kläder och
      gärna vilja bliva hälsade på torgen
 39.  och gärna sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna
      vid gästabuden --
 40.  detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns
      skull hålla långa böner.  De skola få en dess hårdare dom.»

 41.  Och han satte sig mitt emot offerkistorna och såg huru folket
      lade ned penningar i offerkistorna.  Och många rika lade dit
      mycket.
 42.  Men en fattig änka kom och lade ned två skärvar[2], det är ett
      öre.
 43.  Då kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem:
      »Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än
      alla de andra som lade något i offerkistorna.
 44.  Ty dessa lade alla dit av sitt överflöd, men hon lade dit av
      sitt armod allt vad hon hade, så mycket som fanns i hennes ägo.»

[1]  Se Penning i Ordförklaringarna.
[2]  Se Skärv i Ordförklaringarna.


Project Runeberg, Sun Dec 11 22:48:20 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bibeln/41_12.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free