- Project Runeberg -  Bibeln /
Apostlagärningarna, 23 Kapitlet

(1917) [MARC] - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
                   Apostlagärningarna, 23 Kapitlet

               Paulus talar inför Stora rådet.  Judarna
               stämpla mot hans liv.  Han bortföres till
                               Cesarea.

  1.  Och Paulus fäste ögonen på Rådet och sade: »Mina bröder, allt
      intill denna dag har jag vandrat inför Gud med ett i allo gott
      samvete.»
      >Apg. 24,16. 2 Tim. 1,3.
  2.  Då befallde översteprästen Ananias dem som stodo bredvid honom,
      att de skulle slå honom på munnen.
      >Joh. 18,22 f.
  3.  Paulus sade då till honom: »Gud skall slå dig, du vitmenade
      vägg.  Du sitter här för att döma mig efter lagen, och ändå
      bjuder du, tvärtemot lagen, att man skall slå mig!»
      >3 Mos. 19,15, 35. Hes. 13,10 f. Matt. 23,27.
  4.  Då sade de som stodo därbredvid: »Smädar du Guds överstepräst?»
  5.  Paulus svarade: »Jag visste icke, mina bröder, att han var
      överstepräst.  Det är ju skrivet: 'Mot en hövding i ditt folk
      skall du icke tala onda ord.'»
      >2 Mos. 22,28.

  6.  Nu hade Paulus märkt att den ena delen av dem utgjordes av
      sadducéer och den andra av fariséer.  Därför sade han med
      ljudelig röst inför Rådet: »Mina bröder, jag är farisé, en
      avkomling av fariséer.  Det är för vårt hopps skull, för de
      dödas uppståndelses skull, som jag står här inför rätta.»
      >Apg. 4,1 f. 24,15, 21. 26,5 f. Fil. 3,5.
  7.  Knappt hade han sagt detta, förrän en strid uppstod mellan
      fariséerna och sadducéerna, så att hopen blev delad.
  8.  Sadducéerna säga nämligen att det icke finnes någon
      uppståndelse, ej heller någon ängel eller ande, men fariséerna
      bekänna sig tro på både det ena och det andra.
      >Matt. 22,23. Mark. 12,18. Luk. 20,27.
  9.  Och man begynte ropa och larma; och några skriftlärde som hörde
      till fariséernas parti stodo upp och begynte ivrigt disputera
      med de andra och sade: »Vi finna intet ont hos denne
      man.  Kanhända har en ande eller en ängel verkligen talat med
      honom.»
      >Apg. 5,39. 22,17 f. 25,25. 26,31.
 10.  Då nu en så häftig strid hade uppstått, fruktade översten att de
      skulle slita Paulus i stycken, och bjöd manskapet gå ned och
      rycka honom undan dem och föra honom till kasernen.
 11.  Natten därefter kom Herren och stod framför honom och sade: »Var
      vid gott mod; ty såsom du har vittnat om mig i Jerusalem, så
      måste du ock vittna i Rom.»
      >Apg. 18,9. 19,21. 28,23.

 12.  När det sedan hade blivit dag, sammangaddade sig judarna och
      förpliktade sig med dyr ed att varken äta eller dricka, förrän
      de hade dräpt Paulus.
 13.  Och det var mer än fyrtio män som så hade sammansvurit sig.
 14.  Dessa gingo till översteprästerna och de äldste och sade: »Vi
      hava med dyr ed förpliktat oss att ingenting smaka, förrän vi
      hava dräpt Paulus.
      >Joh. 16,2.
 15.  Så mån I nu, tillsammans med Rådet, hemställa hos översten att
      han låter föra honom ned till eder, detta under föregivande att
      I tänken grundligare undersöka hans sak.  Vi skola då vara redo
      att röja honom ur vägen, innan han hinner fram.»

 16.  Men Paulus' systerson fick höra om försåtet.  Han kom därför till
      kasernen och gick ditin och omtalade för Paulus vad han hade
      hört.
 17.  Paulus bad då att en av hövitsmännen skulle komma till honom,
      och sade: »För denne yngling till översten; ty han har en
      underrättelse att lämna honom.»
 18.  Denne tog honom då med sig och förde honom till översten och
      sade: »Fången Paulus har kallat mig till sig och bett mig föra
      denne yngling till dig, ty han har något att säga dig.»
 19.  Då tog översten honom vid handen och gick avsides med honom och
      frågade honom: »Vad är det för en underrättelse du har att lämna
      mig?»
 20.  Han svarade: »Judarna hava kommit överens om att bedja dig att
      du i morgon låter föra Paulus ned till Rådet, detta under
      föregivande att det tänker skaffa sig grundligare kunskap om
      honom.
 21.  Gör dem nu icke till viljes häri; ty mer än fyrtio av dem ligga
      i försåt för honom och hava med dyr ed förpliktat sig att varken
      äta eller dricka, förrän de hava röjt honom ur vägen.  Och nu äro
      de redo och vänta allenast på att du skall bevilja deras
      begäran.»
 22.  Översten bjöd då ynglingen att icke för någon omtala att han
      hade yppat detta för honom, och lät honom sedan gå.

 23.  Därefter kallade han till sig två av hövitsmännen och sade till
      dem: »Låten två hundra krigsmän göra sig redo att i natt vid
      tredje timmen avgå till Cesarea, så ock sjuttio ryttare och två
      hundra spjutbärare.»
 24.  Och han tillsade dem att skaffa åsnor, som de skulle låta Paulus
      rida på så att han oskadd kunde föras till landshövdingen Felix.
 25.  Och han skrev ett brev, så lydande:

 26.  »Klaudius Lysias hälsar den ädle landshövdingen Felix.

 27.  Denne man blev gripen av judarna, och det var nära att han hade
      blivit dödad av dem.  Då kom jag tillstädes med mitt manskap och
      tog honom ifrån dem, sedan jag hade fått veta att han var
      romersk medborgare.
      >Apg. 21,27, 33. 22,25 f.
 28.  Men då jag också ville veta vad de anklagade honom för, lät jag
      ställa honom inför deras Stora råd.
 29.  Jag fann då att anklagelsen mot honom gällde några tvistefrågor
      i deras lag, men att han icke var anklagad för något som
      förtjänade död eller fängelse.
      >Apg. 18,14 f. 26,31.
 30.  Sedan har jag fått kännedom om att något anslag förehaves mot
      honom, och därför sänder jag honom nu strax till dig.  Jag har
      jämväl bjudit hans anklagare att inför dig föra sin talan mot
      honom.»

 31.  Så togo nu krigsmännen Paulus, såsom det hade blivit dem
      befallt, och förde honom om natten till Antipatris.
 32.  Dagen därefter vände de själva tillbaka till kasernen och läto
      ryttarna färdas vidare med honom.
 33.  När dessa kommo till Cesarea, lämnade de fram brevet till
      landshövdingen och förde jämväl Paulus fram inför honom.
 34.  Sedan han hade läst brevet, frågade han från vilket landskap han
      var; och när han hade fått veta att han var från Cilicien, sade
      han:
 35.  »Jag skall höra vad du har att säga, när också dina anklagare
      hava kommit tillstädes.»  Och så bjöd han att man skulle förvara
      honom i Herodes' borg.


Project Runeberg, Sun Dec 11 22:48:20 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bibeln/44_23.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free