Paulus' första brev till korintierna, 14 Kapitlet
Tungomålstalandets gåva är ringare än
profetians gåva. Huru man må tala, och
vilka som må tala i församlingen.
1. Faren efter kärleken, men varen ock ivriga att undfå de andliga
gåvorna, framför allt profetians gåva.
2. Ty den som talar tungomål, han talar icke för människor, utan
för Gud; ingen förstår honom ju, han talar i andehänryckning
hemlighetsfulla ord.
3. Men den som profeterar, han talar för människor, dem till
uppbyggelse och förmaning och tröst.
4. Den som talar tungomål uppbygger allenast sig själv, men den som
profeterar, han uppbygger en hel församling.
5. Jag skulle väl vilja att I alla taladen tungomål, men ännu
hellre ville jag att I profeteraden. Den som profeterar är
förmer än den som talar tungomål, om nämligen den senare icke
därjämte uttyder sitt tal, så att församlingen får någon
uppbyggelse.
6. Ja, mina bröder, om jag komme till eder och talade tungomål, vad
gagn gjorde jag eder därmed, såframt jag icke därjämte genom
mitt tal meddelade eder antingen någon uppenbarelse eller någon
kunskap eller någon profetia eller någon undervisning?
7. Gäller det icke jämväl om livlösa ting som giva ljud ifrån sig,
det må nu vara en flöjt eller en harpa, att vad som spelas på
dem icke kan uppfattas, om de icke giva ifrån sig toner som
kunna skiljas från varandra?
8. Likaså, om den signal som basunen giver är otydlig, vem gör sig
då redo till strid?
9. Detsamma gäller nu för eder; om I icke med edra tungor
frambringen begripliga ord, huru skall man då kunna förstå vad I
talen? Då bliver det ju ett tal i vädret.
10. Det finnes här i världen olika språk, vem vet huru många, och
bland dem finnes intet vars ljud äro utan mening.
11. Men om jag nu icke förstår språket, så bliver jag en främling
för den som talar, och den som talar bliver en främling för mig.
12. Detta gäller ock för eder; när I ären ivriga att undfå andliga
gåvor, så må eder strävan efter att dessa hos eder skola
överflöda hava församlingens uppbyggelse till mål.
13. Därför må den som talar tungomål bedja om att han ock må kunna
uttyda.
14. Ty om jag talar tungomål, när jag beder, så beder visserligen
min ande, men mitt förstånd kommer ingen frukt åstad.
15. Vad följer då härav? Jo, jag skall väl bedja med anden, men jag
skall ock bedja med förståndet; jag skall väl lovsjunga med
anden, men jag skall ock lovsjunga med förståndet.
16. Eljest, om du lovar Gud med anden, huru skola de som sitta på de
olärdas plats då kunna säga sitt »amen» till din tacksägelse?
De förstå ju icke vad du säger.
17. Om än din tacksägelse är god, så bliva de andra dock icke
uppbyggda därav. --
18. Gud vare tack, jag talar tungomål mer än I alla;
19. och dock vill jag hellre i församlingen tala fem ord med mitt
förstånd, till undervisning jämväl för andra, än tio tusen ord i
tungomål.
20. Mina bröder, varen icke barn till förståndet; nej varen barn i
ondskan, men varen fullmogna till förståndet.
21. Det är skrivet i lagen:
»Genom människor med främmande tungomål
och genom främlingars läppar
skall jag tala till detta folk,
men icke ens så skola de höra på mig, säger Herren.»
22. Alltså äro »tungomålen» ett tecken, ej för dem som tro, utan för
dem som icke tro; profetian däremot är ett tecken, ej för dem
som icke tro, utan för dem som tro.
23. Om nu hela församlingen komme tillhopa till gemensamt möte, och
alla där talade tungomål, och så några som vore olärda komme
ditin, eller några som icke trodde, skulle då icke dessa säga
att I voren ifrån edra sinnen?
24. Om åter alla profeterade, och så någon som icke trodde, eller
som vore olärd komme ditin, då skulle denne känna sig avslöjad
av alla och av alla utrannsakad.
25. Vad som vore fördolt i hans hjärta bleve då uppenbart, och så
skulle han falla ned på sitt ansikte och tillbedja Gud och
betyga att »Gud verkligen är i eder».
26. Vad följer då härav, mina bröder? Jo, när I kommen tillsammans,
så har var och en något särskilt att meddela: den ene har en
psalm, den andre något till undervisning, en annan åter någon
uppenbarelse, en talar tungomål, en annan uttyder; allt detta må
nu ske så, att det länder till uppbyggelse.
27. Vill man tala tungomål, så må för var gång två eller högst tre
få tala, och av dessa en i sänder, och en må uttyda det.
28. Är ingen uttydare tillstädes, så må de tiga i församlingen och
tala allenast för sig själva och för Gud.
29. Av dem som vilja profetera må två eller tre få tala, och de
andra må döma om det som talas.
30. Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse, då må den
förste tiga.
31. Ty I kunnen alla få profetera, den ene efter den andre, så att
alla bliva undervisade och alla förmanade;
32. och profeters andar äro profeterna underdåniga.
33. Gud är ju icke oordningens Gud, utan fridens.
34. Såsom kvinnorna tiga i alla andra de heligas församlingar, så må
de ock tiga i edra församlingar. Det är dem icke tillstatt att
tala, utan de böra underordna sig, såsom lagen bjuder.
35. Vilja de hava upplysning om något, så må de hemma fråga sina
män; ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen. --
36. Eller är det från eder som Guds ord har utgått? Eller har det
kommit allenast till eder?
37. Om någon menar sig vara en profet eller en man med andegåva, så
må han ock inse att vad jag skriver till eder är Herrens bud.
38. Men vill någon icke inse detta, så vare det hans egen sak.
39. Alltså, mina bröder, varen ivriga att undfå profetians gåva och
förmenen ej heller någon att tala tungomål.
40. Men låten allt tillgå på höviskt sätt och med ordning.
Project Runeberg, Tue Aug 14 17:15:10 2018
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bibeln/46_14.html
