- Project Runeberg -  Bibeln /
Paulus' andra brev till korintierna, 12 Kapitlet

(1917) [MARC] - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
           Paulus' andra brev till korintierna, 12 Kapitlet

               Paulus omnämner sina himmelska syner och
              tillika sin svaghet, vilken genom Guds nåd
              har blivit hans starkhet.  Mot korintierna
                har varken han själv eller någon av de
               män han har sänt till dem förbrutit sig.

  1.  Jag måste ytterligare berömma mig.  Väl är sådant icke eljest
      nyttigt, men jag kommer nu till syner och uppenbarelser, som
      hava beskärts mig av Herren.
  2.  Jag vet om en man som är i Kristus, att han för fjorton år sedan
      blev uppryckt ända till tredje himmelen; huruvida det nu var i
      kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet
      jag icke, Gud allena vet det.
  3.  Ja, jag vet om denne man, att han -- huruvida det nu var i
      kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet
      jag icke, Gud allena vet det --
  4.  jag vet om honom, att han blev uppryckt till paradiset och fick
      höra outsägliga ord, sådana som det icke är lovligt för en
      människa att uttala.
  5.  I fråga om den mannen vill jag berömma mig, men i fråga om mig
      själv vill jag icke berömma mig, om icke av min svaghet.
  6.  Visserligen skulle jag icke vara en dåre, om jag ville berömma
      mig själv, ty det vore sanning som jag då skulle tala; men
      likväl avhåller jag mig därifrån, för att ingen skall hava högre
      tankar om mig än skäligt är, efter vad han ser hos mig eller hör
      av mig.
  7.  Och för att jag icke skall förhäva mig på grund av mina
      övermåttan höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i mitt
      kött, en Satans ängel, som skall slå mig i ansiktet, för att jag
      icke skall förhäva mig.
  8.  Att denne måtte vika ifrån mig, därom har jag tre gånger bett
      till Herren.
  9.  Men Herren har sagt till mig; »Min nåd är dig nog, ty kraften
      fullkomnas i svaghet.»  Därför vill jag hellre med glädje
      berömma mig av min svaghet, på det att Kristi kraft må komma och
      vila över mig.
 10.  Ja, därför finner jag behag i svaghet, i misshandling, i nöd, i
      förföljelse, i ångest för Kristi skull; ty när jag är svag, då
      är jag stark.

 11.  Så har jag nu gjort mig till en dåre; I haven själva nödgat mig
      därtill.  Jag hade ju bort få gott vitsord av eder; ty om jag än
      är ett intet, så har jag dock icke i något stycke stått tillbaka
      för dessa så övermåttan höga »apostlar».
 12.  De gärningar som äro en apostels kännemärken hava ock med all
      uthållighet blivit gjorda bland eder, genom tecken och under och
      kraftgärningar.
 13.  Och haven I väl i något stycke blivit tillbakasatta för de andra
      församlingarna?  Dock, kanhända i det stycket, att jag för min
      del icke har legat eder till last?  Den oförrätten mån I då
      förlåta mig.

 14.  Se, det är nu tredje gången som jag står redo att komma till
      eder.  Och jag skall icke ligga eder till last, ty icke edert
      söker jag, utan eder själva.  Och barnen äro ju icke pliktiga
      att spara åt föräldrarna, utan föräldrarna åt barnen.
 15.  Och för min del vill jag gärna för edra själar både offra vad
      jag äger och låta mig själv offras hel och hållen.  Om jag nu så
      högt älskar eder, skall jag väl därför bliva mindre älskad?

 16.  Dock, det kunde ju vara så, att jag visserligen icke själv hade
      betungat eder, men att jag på en listig omväg hade fångat eder,
      jag som är så illfundig.
 17.  Har jag då verkligen, genom någon av dem som jag har sänt till
      eder, berett mig någon orätt vinning av eder?
 18.  Sant är att jag bad Titus fara och sände med honom den andre
      brodern.  Men icke har väl Titus berett mig någon orätt vinning
      av eder?  Hava vi icke båda vandrat i en och samme Ande?  Hava
      vi icke båda gått i samma fotspår?

 19.  Nu torden I redan länge hava menat att det är inför eder som vi
      försvara oss.  Nej, det är inför Gud, i Kristus, som vi tala,
      men visserligen alltsammans för att uppbygga eder, I älskade.
 20.  Ty jag fruktar att jag vid min ankomst till äventyrs icke skall
      finna eder sådana som jag skulle önska, och att jag själv då av
      eder skall befinnas vara sådan som I icke skullen önska.  Jag
      fruktar att till äventyrs kiv, avund, vrede, genstridighet,
      förtal, skvaller, uppblåsthet och oordning råda bland eder.
 21.  Ja, jag fruktar att min Gud skall låta mig vid min ankomst åter
      bliva förödmjukad genom eder, och att jag skall få sörja över
      många av dem som förut hava syndat, och som ännu icke hava känt
      ånger över den orenhet och otukt och lösaktighet som de hava
      övat.


Project Runeberg, Sun Dec 11 22:48:20 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bibeln/47_12.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free