Bibeln / Brevet till hebréerna, 7 Kapitlet (1917) - Tema: Christian Literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

                  Brevet till hebréerna, 7 Kapitlet

                     Ytterligare om Kristus såsom
                 överstepräst efter Melkisedeks sätt.
               Hans prästadömes företräde framför det
                              levitiska.

  1.  Denne Melkisedek, som var konung i Salem och präst åt Gud den
      Högste -- han som gick Abraham till mötes, när denne var stadd
      på återvägen, sedan han hade slagit konungarna, och som
      välsignade honom,
  2.  varvid Abraham å sin sida gav honom tionde av allt; denne, som
      när man uttyder vad han kallas, är först och främst
      »rättfärdighetens konung», men därjämte ock »Salems konung», det
      är »fridens konung»,
  3.  denne som står där utan fader, utan moder och utan släktledning,
      utan begynnelse på sina dagar och utan ände på sitt liv och
      likställes med Guds Son -- denne förbliver en präst för
      beständigt.
  4.  Och sen nu huru stor han är, denne åt vilken vår stamfader
      Abraham gav tionde av det förnämsta bytet.
  5.  Medan de av Levi söner, som undfå prästämbetet, hava befallning
      att enligt lagen taga tionde av folket, det är av sina bröder,
      fastän dessa hava utgått från Abrahams länd,
  6.  tog denne, som icke var av deras släkt, tionde av Abraham och
      välsignade honom, densamme som hade fått löftena.
  7.  Nu lär ingen kunna neka att det plägar vara den ringare som
      mottager välsignelse av den som står högre.
  8.  Och medan det här är dödliga människor som taga tionde, är det
      där en som får det vittnesbördet att han förbliver levande.
  9.  Genom Abraham har på visst sätt också Levi, som tager tionde,
      fått giva tionde;
 10.  ty han var ännu i sin stamfaders länd, när Melkisedek gick denne
      till mötes.
 11.  Vore det nu så, att fullkomning kunde vinnas genom det levitiska
      prästadömet -- och på detta var ju folkets lagstiftning byggd --
      varför hade det då behövts att en präst av annat slag, »efter
      Melkisedeks sätt», skulle uppstå, en som icke nämnes »efter
      Arons sätt»?
 12.  (Om prästadömet förändras, måste ju med nödvändighet också lagen
      förändras.)
 13.  Den som detta säges om hörde nämligen till en annan stam, en
      stam från vilken ingen har utgått, som har gjort tjänst vid
      altaret.
 14.  Ty det är en känd sak att han som är vår Herre har trätt fram ur
      Juda stam; och med avseende på den har Moses icke talat något om
      präster.
 15.  Och ännu mycket tydligare blir detta, då nu en präst av annat
      slag uppstår, lik Melkisedek däri,
 16.  att han har blivit präst icke på grund av en lag som stadgar
      härstamning efter köttet, utan på grund av en kraft som kommer
      av oförgängligt liv.
 17.  Han får nämligen det vittnesbördet: »Du är en präst till evig
      tid, efter Melkisedeks sätt.»
 18.  Så upphäves nu visserligen en föregående stadga, därför att den
      var svag och gagnlös --
 19.  eftersom lagen icke kunde åstadkomma något fullkomligt -- men
      ett bättre hopp sättes i stället, ett hopp genom vilket vi få
      nalkas Gud.
 20.  Och i så måtto som detta icke har kommit till stånd utan edlig
      bekräftelse -- det är nämligen så, att medan de andra hava
      blivit präster utan edlig bekräftelse,
 21.  har denne blivit det med sådan bekräftelse, genom den som sade
      till honom: »Herren har svurit och skall icke ångra sig: 'Du är
      en präst till evig tid'» --
 22.  i så måtto är också det förbund bättre, som har Jesus till
      löftesman.
 23.  Och medan de förra prästerna hava måst bliva flera, därför att
      de genom döden hindrades från att förbliva i sin tjänst,
 24.  har däremot denne ett oförgängligt prästadöme, eftersom han
      förbliver »till evig tid».
 25.  Därför kan han ock till fullo frälsa dem som genom honom komma
      till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem.
 26.  En sådan överstepräst hövdes oss också att hava, en som vore
      helig, oskyldig, obesmittad, skild från syndare och upphöjd över
      himmelen,
 27.  en som icke var dag behövde frambära offer, såsom de andra
      översteprästerna, först för sina egna synder och sedan för
      folkets; detta gjorde han nämligen en gång för alla, när han
      offrade sig själv.
 28.  Ty lagen insätter till överstepräster människor som äro
      behäftade med svaghet, men det löftesord, som efter lagens
      utgivande gavs under edlig bekräftelse, insätter en »Son» som är
      fullkomnad »till evig tid».