Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pauli andra bref till tessalonikerna - 2 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pauli andra bref till tessalonikerna. Kap. 2: Ii —17.
f den eviga herrlighet, som tillhör
Kristus. Se Joh. 17: 22, Rom. 8: 17, 29, 2
Tim. 2: 12.
15. DerfÖr således, bröder, stån
(fast) och hållen fast de läror,*
som I h af ven blifvit undervisade
i, vare sig genom ord eller genom
bref af oss.
1 Tess. 3: 8.
* Ordagrant: de öfverlemniDgar.
Grundtextens ord kan beteckna dels läror dels
stadgar. Se anm. till 1 Kor. 11: 2. Här
det förra. Jemför kap. 3: 6.
16. Men vår herre Jesus
Kristus sjelf och Gud, vår fader,
som i nåd"^" har älskat** oss och
gifvit (oss) en evig tröst f och ett
godt hopp,tt
utan all vår egen värdighet.
** Här som ofta annars begagnas ordet
älska icke för att uttrycka kärleken i och
för sig utan en viss bestämd haudling,
hvari den framträder. Se anm. till Joh.
14: 21, Rom. 8: 3 7. Hvad apostelen här
menar för en kärlekshandling, säger han
strax.
t icke en sådan förgänglig tröst, som
verlden gifver, utan en tröst, som består
för evigt. Se Rom. 8: 3 8 f.
ft om evig frälsning.
17. han tröste edra hjertan och
stadfäste (eder) i hvarje godt verk
och ord.*
1 Tess. 3: 13.
* i att göra och tala allt, som är godt.
Tilläggsanmärlming till v. 3—8.
Hvad apostelen i v. 6—7 menar med
uttrycken det som hindrar, eller den som
hindrar, det har under olika tider varit
föremål för många olika funderingar af
bibeltolkare. De äldsta kyrkofäderna trodde
i allmänhet, att dermed åsyftades det
romerska riket och dess öfverhufvud, den
romerske kejsaren. Så länge detta rike
bestod med sin lagbundna ordning, kunde
»den laglöse» icke komma. Somliga
an-sågo, att det, som hindrade, var Guds
rådslut, som icke kunde tillåta, att han
kora, förrän evangelium blifvit predikadt
öfver hela jorden. Laglöshetens menniska
sjelf tänkte de sig nästan enhälligt såsom
en bestämd person. Det Guds tempel, hvari
han skulle sätta sig, tydde de dels på den
kristna kyrkan dels på Jerusalems tempel.
Då nu det senare var förstördt, så sökte
de reda sig med den förklaringen, att han
skulle bygga upp ett tempel åt sig på det
gamlas plats. Såsom »laglöshetens
hemlighet» betraktade somliga kejsar Nero,
andra åter kätterierna. Att apostelen
tänkte, att både den laglöses uppträdande
och Kristi återkomst skulle inträffa under
hans egen lifstid, derrned redde de sig
på det sätt, att de sade, att hans profetior
börjat gå i fullbordan på hans tid men
ännu icke nått sin slutliga uppfyllelse.
Då tidsförhållandena ändrades, så att
det vardt omöjligt att hålla fast vid de
gamla kyrkofädernas åsigt, måste man
tänka på andra förklaringar. Förfallet
inom den romersk-katolska kyrkan
framkallade tid efter annan protester af andens
män, som yrkade på genomgripande
reformer. Dessa och deras anhängare blefvo
häftigt förföljda. Så uppstod omkring elfte
århundradet den åsigten, att laglöshetens
menniska vore påfven. Denna åsigt blef
efter reformationen nästan en trosartikel
inom den evangeliska kyrkan. »Det som
hindrade», ansåg man vara det romerska
kejsardömet. Laglöshetens hemlighet
förklarades vara den redan på apostelens tid
framträdande villfarelsen, som hade banat
väg för påfvedömet. Det af apostelen
förutsagda affallet tydde man på affallet från
evangelium till menniskoläror, såsom detta
visade sig inom den katolska kyrkan.
Lugnens tecken och under trodde man sig
finna i de föregifna underverk, som skedde
genom reliker, brödförvandlingen i
nattvarden m. m. d. Laglöshetens menniskas
tiilintetgörelse genom Kristi muns ande
ansågs betyda påfvedömets undergång
genom den rena evangeliska läran.
I motsats häremot hafva katolikerna
ansett, att med affallet menas det stora
affall från den katolska kyrkan, som vållats
genom kätterska lärare. Laglöshetens
menniska tro de vara kättarena, isynnerhet
Luther och den evangeliska kyrkan.
Inom den grekisk-katolska kyrkan hade
redan i sjunde århundradet till följd af
muhammedanisrnens framträdande den
åsigten gjort sig gällande, att laglöshetens
menniska vore Muhammed, och att med
affallet menades det stora affall, som hade
skett i österlandet från kristendomen till
muhammedanismen.
I nyare tid hafva uppträdt bibeltolkare,
hvilka fattat apostelens ord såsom åsyf-
— 379 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
