Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelium enligt Matteus - 22 Kapitlet - 23 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Evangelium enligt Matteus. Kap.
22:42-23:4.
* när han en gång kommer.
Judarna väntade honom nämligen såsom
tillkommande. Att Herren ändå säger är,
därom se anm. till v. 30.
** De visste väl av skrifterna, att
Kristus (Messias), när han komme,
skulle vara Davids son.
43. Han sade till dem: Huru
kallar då David honom i Anden*
herre, sägande:
* Ordagrant: i ande. David var en
profet (Apg. 2: 30) och talade
inspirerad av den helige Anden (2 Petr. 1:
21). Jämför Luk. 1:67, 2:27.
44. Herren sade till min
herre: Sitt på min högra sida, till
dess jag har lagt <din>a fiender
under dina fötter.
Ps. 110:1. Apg. 2:34. 1 Kor. 15:
25. Hebr. 1: 13. 10: 12 f.
45. Om nu David kallar
honom herre, huru är han då hans
son?*
* Man brukar ju icke kalla sin son
för sin herre. Lösningen av den
svårighet, som ligger i Herrens fråga,
gi-ves lätt, när man vet, att Kristus efter
köttet är Davids son, men efter
helighetens Ande Guds Son. (Rom. 1:3 f).
Men detta var ett för fariséerna
full-komligen obekant förhållande. Därför
vordo de svarslösa. Ej heller upplyste
Herren dem om saken, ty i en sådan
sinnesstämning, som de voro, hade det
icke gagnat dem.
- De av Herren
anförda orden är o hämtade ur den 110: de
psalmen, vilken även judarna ansågo
syfta på Messias.
46. Och ingen kunde svara
honom ett ord. Ej heller
dristade någon från den dagen fråga
honom något vidare.*
* nämligen för att fresta eller
försöka snärja honom.
23 Kapitlet.
Jesus varnar folket for fariséernas och
skriftlärarnas gärningar, men förmanar till
lydnad för lagen (v.
1-7), varnar lärjungarna
for att vilja komma över varandra (v.
8-12),
ropar ve över skriftlärarna och fariséerna (v. [-13-36),-]
{+13—36),+} förkunnar domen över Jerusalem (v.
37-39).
V.
1-12 högmässotext elvte sond. e. tref. II. [-34-39-]
{+34—39+} evangelium annandag jul.
T\å talade Jesus till folkska-
[-?*-^-]
{+¦*-^+} rorna och till sina lär jungar,*
* Sedan Herren med sin i näst
föregående verser omnämnda fråga hade
gjort skriftlärarna svarslösa, angriper
han dem nu med sådan kraft som aldrig
tillförene. Tålamodets tid hade nu en
ände. Vad som icke låter sig ändras,
skall äntligen krossas, när det reser
sig mot Herren. Ett liknande
förfaringssätt är i alla tider tillämpligt och
har sitt berättigande i detta bibelställe
under tvenne förutsättningar, nämligen
l:o) att det föregås av ett gudfruktigt,
ärligt och uthålligt samt med
brinnande kärlek uppfyllt bemödande att rätta
det, som är orätt, 2: o) att det sker i
samma sinne, som det här skedde av
Jesus.
- Märk för övrigt, huru Herren
först talar till det omkringstående
folket, sedan hastigt vänder sig till
lärjungarna, vilka närmast omgiva hans
person (v. 8), vidare lika hastigt
vänder sig från dem för att rikta sitt tal
till skriftlärarna, vilka han ser på
något avstånd (v. 13), samt slutligen
kastar sina blickar ut över staden och
uttalar dess dom (v. 37). Talet hölls på
tempelplatsen, från vilken man hade
utsikt över staden.
2. sägande: På Mose stol
hava skriftlärarna och fariséerna
satt sig.*
Neh. 8: 4.
Att sitta på en lärares stol är ett
bildlikt uttryck för att vara hans
efterföljare i läroämbetet. Denna bild
begagnas även i vårt språk. Att sitta på
Mose stol vill alltså säga att såsom
laglärare fortsätta Mose ämbete. Märk:
skriftlärarna och fariséerna hade satt
sig på den stolen. Det var icke Gud,
som hade insatt dem där.
3. Därför* allt vad de säga
eder, <d!et gören och hållen, men
efter deras gärningar gören icke.
Ty de säga och göra icke.**
* emedan de lära Mose lag. Herrens
förmaning till folket att lyda
skrift-lärarna gäller naturligtvis endast, för så
vitt de lära Mose lag; icke när de med
sina läror och stadgar göra Guds bud
om intet. Jämför kap. 15: 3, 13, 16: 6,
12, Apg. 5: 29. Guds ord är Guds ord
och kräver obetingad lydnad, eho den
vara må, ur vars mun man hör det.
** Det är ganska vanligt, att de
ivrigaste laglärarna icke mycket
bekymra sig om att för egen del göra,
vad de bjuda andra.
4:. Men de binda tunga
bördor* och lägga på människornas [-?axlar,-]
{+¦axlar,+} men själva vilja de icke
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
