Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelium enligt Johannes - 11 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Evangelium enligt Johannes. Kap. 11:
44-50.
kom upp ur en i jorden nedgrävd grav
(i sådana kom man upp och ned på
trappor), utan att han kom ut ur en i
berget inhuggen gravkammare (v. 38).
Så förmögna som Lasarus och hans
systrar synas hava varit, är det ock
troligt, att de ägt en sådan
gravkammare.
** d. v. s. till de närvarande (jämf.
v. 39).
[-?f-]
{+¦f+} Herren ville, att Lasarus skulle
gå sin väg, sannolikt för att undvika
onödigt uppseeende och folksamling vid
graven.
45. Många av judarna,
(nämligen) de, som hade kommit till
Maria och betraktat, vad han
hade gjort, trodde alltså på
honom.
46. Men några av dem* gingo
bort till fariséerna och sade dem,
vad Jesus hade gjort.**
* d. v. s. av de där judarna, som
hade blivit troende.
** Herrens gärning hade på dem
själva gjort ett så mäktigt intryck, att
de blivit troende; därför gingo de nu
att omtala saken för fariséerna. Av
detta sammanhang framgår, att de
gjorde det i god avsikt.
- Somliga
bibeltolkare fatta dock orden så, som
ville evangelisten säga, att många av
judarna blevo troende, andra åter
ble-vo förbittrade, så att de gingo bort och
angåvo honom hos fariséerna. Denna
uppfattning stämmer dock icke väl
överens med grundtextens ordalag.
47. JJärför sammankallade
översteprästerna och fariséerna*
ett sammanträde av Eådet och
sade: Vad göra vi,** ty den där
människant gör många
tecken ?tt
* Budet fördes till fariséerna;
genom dem kom det vidare till
översteprästerna, och gemensamt
sammankallade de strax ett sammanträde av
Rådet. Jämför kap. 7: 32.
** Att något måste göras, det var
klart. Men vad? Tro på honom? Nej,
krossa honom. Att de säga: vad göra
vi (och icke: vad skola vi göra),
därmed uttrycka de, att man måste handla
utan uppskov.
t Uttryck av förakt.
ft De kunde nu icke anklaga
honom för något lagbrott. Men att han
gjorde många tecken, det ena väldigare
än det andra, däri låg en fara för
folket, som de måste förebygga. Om
ordet tecken se anm. till Luk. 2: 34.
48. Om vi lämna honom så
här,* skola alla tro på honom,
och romarna skola komma och
taga bort både den plats** och
det folk, som tillhör oss.t
* utan att vidtaga några åtgärder
mot honom.
** Med denna plats mena de
sannolikt Jerusalem, där Rådet och hela den
andliga makten hade sitt huvudsäte.
Dock kan grundtextens ord även
beteckna landet.
f Det ligger i grundtexten starkt
eftertryck på ordet oss. Rådet hade
ju hittills trots romarnas övervälde
fått behålla sin myndighet. Men bleve
nu flertalet av folket troende, så hade
man att befara uppror (jämför kap. 6:
15), och därav kunde följden icke bliva
någon annan än den, att romarna
ryckte in och toge från Rådet dess
myndighet, emedan det icke höll bättre ord:
ning. Huruvida denna Rådets fruktan
var allvarligt menad eller endast en
förevändning för deras avund, må
lämnas därhän. De hade kanske själva
icke haft något emot att deltaga i ett
uppror, om det icke hade utgått från
en man, som förkastade deras egen
myndighet.
49. Men en av dem, Kaifas,
som var det årets överstepräst,*
sade till dem: I förstån
ingenting,**
* Detta uttryck vill icke säga, att
Kaifas var överstepräst endast för det
året. Visserligen hände det ibland
under romarnas regering, att
överstepräster årligen byttes om. Men Kaifas
hade vid detta tillfälle varit överstepräst
minst åtta år. Evangelisten vill alltså
endast framhålla, att det var Kaifas,
som var Överstepräst det märkvärdiga
år, då Jesus dödades. Sammalunda
säga vi ofta t. ex.: Den och den var
konung det år, då det och det hände.
-
Om översteprästen och
»översteprästerna» se anm. till Matt. 2: 4.
** eftersom I ännu kunnen vara
ovissa om, vad som måste göras.
Kaifas är het och talar därför i något
ohövlig översittareton.
50. ej heller beräknen I, att
det är nyttigt för eder, att en
enda människa dör för folket,*
och att icke hela folket förgås.**
[–-]
{+—+} 491
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
