Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barn- och ungdomsläsning. En replik med anledning av Hildur Lundbergs uppsats »Några funderingar om barn- och ungdomsläsning»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Som emellertid denna granskning i vissa punkter möjligen kan för den som ej läser min
bok i dess helhet ge anledning till missuppfattning av vissa bland de av mig uttalade åsikterna,
anhåller jag om plats för följande replik.
Det ligger ju alltid nära till hands, att citat, lösryckta ur helhetssammanhanget, ge anledning
till generaliseringar som vederbörande författare ingalunda avsett. Jag är rädd att jag i
fröken Lundbergs uppsats kommer att framstå som den där menar bl. a.: att de stora
barnboksdiktarna aldrig ha »en viss medveten tendens i sin diktning», att man aldrig får i den
fria läsningen lära barnen »en eller annan liten moral», samt att jag tar konstnärlig uppfostran
i så inskränkt bemärkelse, att jag gillar l’art pour l’art-teorien i fråga om ungdomsläsning.
Jag ber att få svara på dessa missuppfattningar genom citat från min bok. Sid. 42 läses:
»Ty det slaget av tendens som genom konkreta, för fantasien levande bilder vinner ett
teoretiskt eller praktiskt mål är oundgängligt för all konst, om den ej skall isoleras från livets
övriga sidor. Det är på det sättet alla stora konstnärer varit kulturkämpar, och det är också
på det sättet den äkta diktkonsten är tendentiös.» Och vidare citerar jag i detta sammanhang
Brandes: »Alle kan læse saadan, at de av det læste uddrager den Moral der kan findes deri.
Vi skal ikke tro vi bliver bedre ved den blotte Læsning og skal ikke kræve av Författaren,
at han skal forbedre os ved Moraliseren. Vi skal ikke desmindre læse saadan, at vi av det
beste tilegner os den nyttige Lære der ligger gjemt deri.»
Men väl har jag bekämpat och kommer i alla tider att bekämpa den tendensdiktning
som jag karaktäriserat och exemplifierat sid. 41, 45, 51 och 67 i min bok, till vilken jag
hänvisar, och av vilken vi ha så sorgligt mycket inom den ungdoms- och barnlitteratur, som
årligen produceras.
Tänk f. ö. på en sådan pärla bland barnböcker som Rydbergs Lille Viggs äventyr på
julafton och å andra sidan alla dessa okonstnärliga, schablonartade julberättelser, eller tänk på
Topelii hela barndiktning, hur förstår man ej skillnaden mellan det hantverksmässiga
bokmakeriet och den äkta diktkonstens tendens! Härmed har jag också svarat på detta om att
»medvetet få lara barnen en eller annan liten moral».
Jag ber att i detta sammanhang få ta upp frågan om de uttryck som fröken Lundberg
med ogillande citerar ur min recension av Marie Louise Gagners Gordon-bok. »Aldrig varsnar
man i hennes hand den pedagogiska pekpinnen», och hon har »ej utnyttjat honom (Gordon)
för en eller annan moralisk lärdom». Det är ju solklart, att fröken Gagner valde just Gordon
som hjälte i en ungdomsbok, därför att hon ansåg hans personlighet och hans liv vara
alldeles särskilt ägnade att verka väckande, förädlande, karaktärsdanande och viljestärkande samt
att hans saga erbjöd tillräckligt av »händelser». Med ett ord därför att han var ett utmärkt
pojkideal. I de av fröken Lundberg citerade yttrandena lägger jag tonvikten på varsnar och
utnyttjar. Fröken Gagner utgår ej från en eller an,nan moralisk lärdom och belyser den med
exempel, utan hon låter hans person och hans liv tala sitt eget mäktiga språk i naturligt
sammanhang och utan allt tendentiöst understrykande ur egen fatabur. Hon syns aldrig själv, och
hon lägger aldrig tillrätta stoffet för särskilda avsikters skull, och därför blir Gordon i hennes
bok en människa och inte ett belärande exempel. Hon har lyckats förträffligt, trots att hon
är pedagog, skulle jag vilja säga. Ty så vitt jag kan minnas är det endast ett par, exempelvis
Hjärtat på rätta stället, bland alla de klassiskt vordna barn- och ungdomsböckerna som skrivits
av pedagoger.
För en tid sedan hörde jag ett föredrag av professor Knut Kjellberg om etisk kultur. Han
sade däri bl. a., att vad människan i alla tider sökt i religionen är skönheten, ty dess
förnämsta bestämning är harmoni, och den utesluter fulhet, lögn, orättfärdighet och allsköns
disharmoni. Det är en konstnärlig uppfostran med samma utgångspunkt i fråga om
skönhetsbegreppet som jag åsyftar. Wolgast säger om denna sak (V. b. f. 1. sid. 112): »Liksom varje
andlig njutning verkar också den konstnärliga upplyftande: med starka vingslag höjer sig själen
över vardaglighetens dunstkrets. Glädjen vidgar hjärtat. Då är det berett att hysa de stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
