Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statsbiblioteks förvärv av den inhemska bokproduktionen, med särskild hänsyn till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skyldighet att för framtiden bevara den, kan i det hänseendet teoretiskt sett ingen
åtskillnad göras dem emellan. Men samma bestämmelser kunna i praktiken tillämpas
olika på skilda ställen och skilda tider. Defekter och lakuner i bokbestånden ha
också uppstått, som i olika utsträckning kunnat botas. Genom Klemmings
enastående bokinsikter och snart sagt inga medel skyende samlariver har Kungl.
biblioteket fått sina äldre luckor fyllda i en utsträckning, vartill de andra
biblioteken icke kunna visa motstycke. Å andra sidan intresserade sig Klemming föga
för de samtida nyutkommande svenska tryckalstren. Under åratal blevo dessa
endast föremål för en summarisk behandling utan att katalogiseras, en brist som
först under de senaste decennierna kunnat avhjälpas.[1]
Termen nationalbibliotek i biblioteksteknisk mening betyder en staten tillhörig,
så vitt möjligt fullständig samling av den nationella, d. v. s. den inhemska, den det
egna folket tillhöriga bokproduktionen. Uttrycket är hämtat från världens (ännu
tills vidare) största bibliotek, Nationalbiblioteket (Bibliothèque Nationale) i
Paris. Grundat redan under medeltiden av Frankrikes konungar, bar det under
århundraden namnet Kungl. biblioteket (Bibliothèque du Roi eller Bibliothèque
Royale), tills det under den stora franska revolutionen döptes om till Bibliothèque
Nationale, vilket namn allt sedan dess behållits med undantag för de bägge
napoleonska kejsardömena och. det restaurerade konungadömet, då det benämndes
resp. Bibliothèque Impériale och Bibliothèque Royale.
Att Nationalbiblioteket i Paris kunnat nå en sådan storlek och att dess samling
av den inhemska bokproduktionen kunnat få ett sådant omfång, beror förnämligast
därpå, att den om konst och vetenskap högt förtjänte konung Frans I av Frankrike
år 1537 förordnade, att varje boktryckare inom riket skulle till konungens
bibliotek utan ersättning avlämna ett exemplar av varje av honom tryckt bok av vad
slag det vara må. Som skäl[2] för detta påbud anfördes i förordningen uttryckligen,
att konungen ville i sitt bibliotek samla de av hans samtida författade böckerna
för att av denna samling göra ett ärofullt minnesmärke över sin regering. Hans
efterträdare på tronen skulle där kunna fatta smak för studier och därav bliva
mera hågade att under deras regering försätta att gynna vitterheten. Eftervärlden
skulle vara säker om att där återfinna de ursprungliga texterna i deras renhet,
för den händelse några av dessa böcker skulle komma att försvinna ur den allmänna
rörelsen. Detta är ursprunget till den i Frankrike ännu i denna dag bestående
lagliga skyldigheten för boktryckarna att till statens samlingar avlärnna vissa
exemplar av allt som tryckes å deras pressar.
Denna lagstadgade avlämningsskyldighet (dépôt légal) undergick under
tidernas lopp smärre modifikationer och fick tidvis även samtidigt tjäna andra
syftemål i sammanhang med frågorna om censur, privilegier, litterär äganderätt m. m.,
men dess bestämmelse att gagna vetenskapen och kulturen är ännu alltjämt
fastslagen i den nu gällande presslagen av år 1881. Enligt denna lag skall boktryckaren
avlämna två exemplar av varje tryckalster till inrikesministeriet. Detta överlämnar
det ena till Bibliothèque Nationale och det andra till undervisningsministeriet,
vilket i sin tur fördelar de sålunda bekomna tryckalstren efter deras olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
