Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Mathias Feuk: Barnet i litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
syskonkrets — ja, då blir det verklighetsskildring med både realistisk humor och
betagande finhet. De barnen äro inga ur fantasien konstruerade sköna själar utan
gjorda efter levande modell. Vern minnes t. ex. ej den lilla trubbnosiga Petrea,
»lilla kaos», Fredrika Bremers eget andra jag.
Bland de närmast till romantiken hörande lyrikerna från seklets senare hälft
träffa vi flera utmärkta barnskildrare. Den förnämste är otvivelaktigt Viktor
Rydberg, som man, och med rätta, kallat gosselynnets besjungare i svensk dikt. Det
torde egentligen ej vara av nöden att citera honom. Från de vemodigt sköna
raderna i »Träsnittet i psalmboken» om den lille moderlöse gossen, som drömmer
att få
sänka varm
till modersbarm
min längtans bävande lärkehamn
till den oförgängliga strofen i Dexippos, »att vad stort som världen såg, verkats
har av späda krafter spända av en eldig håg» — vem har väl talat hoppfullare
ord om ungdomens insats i världen. Och vern har väl betraktat barnaoskuld
med klarare ögon än han, som diktade »De badande barnen» — men också, vern
har djupare känt smärtan över att livet så sällan gör av oss det, som de, vilka
älskat oss mest, för vår räkning drömt, vern djupare än han, som format stansen:
vi ana furstar
där barn vi blicke,
men vuxna kungar
vi finna icke.
Ännu en romantiker kunde man ha skäl, att ej alldeles med tystnad gå förbi,
A. T. Gellerstedt. Det är kanske ej allom bekant, att bland hans naturlyrik,
och sådan var ju det mesta han diktade, finns en cykel, »Stens visor», sjungna för,
och över, skaldens tidigt bortgångne son. Bland dessa är den med Emil Sjögrens
musik så kända »Ro, ro ögonsten», vari de med finaste konst formade
hänsyftningarna på gossens namn: »Du är vår kära ögonsten — — — Du är vår klara
ädelsten — — — Du är vår lyckas hörnesten.» Men så heter det till sist så
vemodigt:
Tystnen visor!
Sten har somnat.
Döden kysste
smärtfullt, löjet domnat.
Det ligger så nära till hands, ej minst med tanke på den sist citerade
diktens motiv, att nämna Zacharias Topelius’, »barnaskaldens», namn. Låt vara
att det ibland är något »barnsligt» hos honom, hans natur var sådan, och mot
den var han trogen, så är där dock barnets hela avundsvärda, lyckliga, skimrande
drömvärld i hans dikt. Och även friska, manliga toner klinga från hans lyra,
t. ex. i »Mitt hjärtas kung», en ungmös idealbild av en ung man.
Giv mig en gosse, smärt och lång
med hurtigt skick och manlig gång
Hur vacker är ej särskilt den strof, som börjar:
Ljus skall han älska, där han går
skall ingen falskhet svika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:12:47 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/biblblad/1925/0014.html
