Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om handbokssamlingar och referensarbeten i folkbiblioteken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på gustaviansk stil och Karl Johan förefaller att för ganska många vara ett
verkligt livsintresse. Mycket nätta äro de vårförlovade par, som under studiet
av renässansskåp och Chippendale-möbler bereda sig för inköp i stadens
slöjdbodar. För övrigt är allt som rör konsthantverk, gammalt som nytt, oerhört en
vogue och överhuvud taget allt som rör modern hemkultur. Funktionalismen
är mycket på tapeten. Den moderna reklamen studeras i alla former: böcker om
textning t. ex. finnas aldrig inne på hyllan, ej heller de stora utländska
praktverken i affischeringskonst. Spanska studeras med en iver, som om halva
landet skulle emigrera till Sydamerika, och ryska revolutionen har alltid publik.
Även den franska revolutionen och Napoleon ha sitt säkra klientel, och
detsamma gäller om än i något mindre grad om antiken. Genealogi och topografi
uppsökas av en aldrig sinande låntagarström liksom reseskildringarna och hela
den moderna motorkulturen. Trädgårdsböcker gå utmärkt, likaså böcker i
schack, varjämte taxeringskalendern inte får förglömmas. Läkarböcker slukas
av en stor publik, men liksom i alla folkbiblotek är man i Stockholms stadsbibliotek
försiktig när det gäller att placera medicinsk litteratur på öppna hyllor.
En fråga, som man ibland får kastad till sig, är hur olika kategorier av
människor ställa sig till de olika slagen av litteratur. Man vill veta vad gamla
herrar och unga flickor, vad arbetare och välklädda damer läsa och fråga om,
liksom människor av olika yrken o. s. v. Som de allra flesta, vilka något mera
ingående sysslat med hithörande problem, måste jag säga, att jag inte tilltror
mig att kunna ge någon vidare upplysning i saken. Vad de olika åldrarnas
läsning beträffar, har jag absolut inte gjort några rön av värde; jag tror att
cirklarna där skära varandra på ett alltför förvirrande sätt. Däremot är det inte
svårt att konstatera, att t. ex. avdelningen tekrologi är mera manligt betonad,
liksom också efter vad jag tror samhälls- och rättsvetenskaperna, medan å andra
sidan t. ex. konst och möjligen även litteraturhistoria ha övervägande kvinnlig
publik, något som jag misstänker vid en undersökning skulle visa sig gälla
även för hela skönlitteraturen. Visserligen ha herrarna sina älskade äventyrs-
och detektivromaner, men läsningen av dem kan nog ungefär anses kvitta med
damernas enklare kärlekshistorier. Däremot har jag ett mycket bestämt intryck
av att den värdefullare skönlitteraturen huvudsakligen består sig med kvinnlig
publik. Bildade kvinnor äro efter min erfarenhet mycket sällan alldeles
renons i fråga om skönlitterär smak, under det att motsvarande män kunna vara
fullkomliga analfabeter i detta avseende. Som de senare tillika ofta skryta
med denna brist — som visst i deras egna ögon automatiskt betyder, att de till
gengäld äro särdeles dugliga i sina yrken — antar jag, att detta påpekande inte
tas illa upp av dem. Vad skillnaden i själva verket bottnar i, är ju inte alldeles
lätt att säga. Det är möjligt, att den verkligen delvis beror på att en större
procent av männen äro så pass djupt engagerade i sina yrken, att de hellre läsa
litteratur, som har ett mera direkt samband med deras arbete. Men därjämte
är det nog omöjligt att komma ifrån den förmodan, att kvinnornas större
psykologiska begåvning — eller låt oss kanske säga intresse för att väcka mindre
opposition — här spelar in. Detta visserligen mycket intressanta kapitel skall jag
emellertid genast åter lämna, så mycket mer som jag därmed verkligen på
allvar kommit ifrån mitt egentliga ämne; skönlitteraturen ger nämligen anledning
till ett proportionsvis långt mindre antal referensfrågor än facklitteraturen.
En sak som försvårar referensarbetet liksom också utlåningsarbetet i ett
stort antal folkbibliotek är naturligtvis, att man inte känner sin publik. Det
är en ren händelse, om man vet med vem man har att göra — utmärkta äro i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
