Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILHELM MOBERG.
9
skan, Hjelm och hans gamla mor, vars svartsjuka omtanke om sonen är väl
träffad. Mera schablonromantiska äro den passionerade drängen och den otroligt
tarvlige älskaren, medan länsmannen är folklustspelets sedvanliga chargerade
dumbom. Greppet är hårt och snabbt, dialogen äkta och suggestiv i sin
ord-språksmässiga lakonism. — Bröllopssalut står icke på samma nivå. Den
folkliga stämningen är visserligen lika genuin, dialogen lika naturlig och
välmejs-lad, men motivet — den försmådde friarens hämnd och den bedrägliga
skönhetens sorgliga ändalykt — har alltför mycket av skillingtryckets
Bernhard-och Annatragik för att kunna lyftas till stor konst.
Samma år som allmogedramerna trycktes — 1929 — publicerar Moberg
också en ny stor roman. Långt från landsvågen är, kan man säga, en
sammansmältning av de element som bildat Raskens och Allmogedramer:
berättarglädjen och den alltmer överhandentagande psykologiska borrarlusten. Denna
gång gäller det icke soldat- utan bondemiljön: andra barndomsskedet är moget
till behandling. Naturligtvis skall man inte tro, att Moberg i
Ulvaskogsfamil-jens historia tecknar sin egen barndom: var han i Raskens än så länge den
någon gång alltför verklighetsrefererande krönikören, så har han i Långt från
landsvägen blivit diktare. Inte som om han prutat på det etnografiska och
kulturhistoriska riktighetskravet — långt därifrån: det finns praktfulla, breda
målningar av begravningar och bröllop, övertro, seder och bruk få sitt rikliga
utrymme, han skildrar julgrisslakten så att det gör ont in i hjärtrötterna, han
försjunker i kulinariska utsvävningar på isterband och ostkaka så man förgås
av hunger. Inte heller saknas konventionella inslag — bygdeoriginal som
Kard-makarn, traktens faktotum, och Lump-Franse som bara heta något annat hos
Engström, och den högmodige nämndemannen Otto kommer rakt ur
folklustspelet. Men bokens kärna, den begynnande historien om
hemmansägarefamiljen på Ulvaskog, är stor, tragisk dikt med den isländska släktsagans resning.
Den börjar med att gamle Bengt i Ulvaskog dör — en skakande dödsbäddsscen.
Änkan, den sega, okuvliga Lotta, ett av Mobergs yppersta kvinnoporträtt,
räcker den dödes silverur åt Adolf, äldste sonen, som tar arv efter sin fader.
Adolf, skildringens centralfigur, bredaxlad, otymplig, »illbattig» men hjärtans
ärlig och bra karl, är prototypen för »den evige bonden», ett med sin jord,
som han omväxlande älskar och förbannar, alltefter resultatet. Otroligt
strävsam, rotfast, pliktkär och fantasilös har han i alla fall blod i ådrorna och
känslor i hjärtat: på en dans förälskar han sig i nämndemannens vackra Emma,
som blir med barn. Adolfs frieri avvisas emellertid, Emma får föda barnet
borta och uppger, att det utackorderats i Värmland. Snart förlorar dock den
sturske nämndemannen sin förmögenhet och tar efter sex år till bönboken:
Adolf ska få Emma, bara de inte ta hem »oäktingen». Äktenskapet blir icke
lyckligt. Gamla Lotta får agg till den hemgiftslösa svärdottern, som börjar
bli besynnerlig. Adolfs ena bror gifter sig, den andre dör i lungsot, gamla
Lotta följer efter, »utkallad» av fader Bengts vålnad, liksom hon själv skall
utkalla den som därnäst skall hädan. När Adolf, vars inomäktenskapliga söner
icke arta sig väl, vill ta hem den förstfödde från fosterhemmet, blir Emma
grubblande och faller slutligen ihop: hon har dödat barnet spätt och ljugit
resten. Tillintetgjord av Adolfs oförsonliga vrede hänger hon sig. Denna
familjetragedi, framkallad av för allmogen typiska levnadsförhållanden,
utvecklar sig med obönhörlig följdriktighet: trots all frodig bondelivsskildring
vilar en ohygglig spökluft över den ensliga gården, säkerligen icke ovanlig
dåförtiden — ett mardrömstryck som icke lättar i klangen av sekelskiftets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
