Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
biografen
En humoristisk fyrväppling.
Dakens fpämsta skämtape.
Bunny. A. Deed (Lehmann). Max Linder.
Under det teatrarna i allmänhet
specialisera sig för olika genrer av
•dramatik allt efter varje scens
personalresurser och läggning i övrigt,
Mde kan och måste biografen »duka
xipp» all slags repertoar. Även den
mäst allvarligt skötta bio kan
naturligtvis inte undvara ett gott skämt.
Dessvärre har det en tid med de
riktigt lyckade biografskämten varit
samma förhållande som med scenens
ustspel och farser — både kvalitet
och kvantitet äro för närvarande
stadda i ett tillstånd av baisse.
Dukens skämtare ha ju inte
tillgång till dialogens hjälp för utförande
av sina typer och lustigheter, och
därför kännes denna baisse ganska
besvärlig för kinematograferna. Men
skämtkonjunkturerna torde snart åter
gå uppåt, när först och främst de
bästa biograffarsspelarne med hjälp
av uppfinningsrika kvickhuvuden
hittat på nya uppslag.
Dukens fyra främsta skämtare äro för närvarande
amerikanaren Bunny, Lehmann, Max Linder och Prince,
var på sitt sätt representerande olika slag av
skämtlynne.
Den tjocke jovialiske Bunny, som för den
amerikanska firman The Vitagraph C:o är en oumbärlig
akvisition, inte blott i fråga om rent skämtsamma
stycken, påminner närmast om vår Oscar Baeckström.
Bunny besitter dock en ännu frodigare kroppshydda,
och hans ansikte är även utan den obetydligaste
grimas ett av de mäst burleska och skrattretande.
Bunnys hela apparition är som skapad för duken.
Han behöver inte ta till något groft amerikanskt
artilleri för att skrattsalvorna skola avlossas från
salongen, och han iakttager även en måttfullhet, som gör
att han alltid med stort nöje ses av den mäst nog-
räknade publik, vare sig han spelar
Toffelman, gammal förälskad friare
eller »Lebemann» på vift. Den
medelålders dam, vilken ofta spelar emot
Bunny och är hans till det yttre mäst
karaktäristiska motsats, är i
verkligheten hans egen hulda maka — en
roll, som hon ofta också spelar på
duken, ehuru då inte alltid så huld I
Ett mera jämspelt äkta par torde
man få söka efter.
Bunnys kontrast i såväl det ena
som det andra slaget är den
världsbekante Lehmann, vars verkliga namn
är Anclrée Deed. Hans lyckligt
semitiska fysionomi, hans utomordentliga
rörlighet i fråga om grimaser och
gester samt den oförskräckthet med
vilken han kastar sig i de mäst hals-,
arm- och benbrytande situationer ha
gjort honom till den breda publikens
gunstling över åtminstone bela den
europeiska kontinenten. Nu är han
för ett svindlande gage engagerad
hos Pathé Frères, vilken firma mindre lyckligt sökt
döpa om honom. Men Lehmann bleibt Lehmann, och
som sådan skall han nog både leva och dö.
För något år sedan hette det att Lehmann verkligen
var död, ban skulle ha förolyckats vid inspelningen av
ett enastående vågstycke. Detta rykte visade sig
emellertid också vara blott ett skämtnuminer. I varje
fall blev det en bra reklam, om nu en sådan av detta
slag varit behövlig för denne celebre bioskämtare!
Att Lehmann ibland även har mindre lyckade stunder
är inte att undra på. En viss enformighet är
naturlig, och inte alltid förmår uppslaget komma publiken
att överse med denna.
Max Linder, som hos Pathé för ett tre års
engagemang har en million francs i gage, är
salongskomikern. Hans uppträdande är alltid högst kavaljermäs-
Prince (Peter).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
