Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIOGRAFEN
5
sigt och i sin måttfullhet oemotståndligt medryckande.
Det moquanta och dock förbindliga leendet, den
sorglöst vårdslösa gången, sättet att tända en cigarr, de
typiska handrörelserna — allt detta har redan i
verkligheten ute i stora världen skapat en verklig Max
Linder-typ. Max Linder är en stor humorist och
skämtare. Skulle vi söka hans »pendant» på svensk scen
komme väl Olof Winnerstrand på Vasan närmast.
Komikern Prince med det runda ansiktet är även
engagerad hos Pathé. Han går på svenska program
oftast under namnet Peter och hans styrka är också
typer à la dumme Peter. Han är för övrigt en
mycket salongsfähig herre, som oftast rör sig i de bästa
sällskapskretsar, där ban då mästadels spelar rollen av
sorglustig friare. Prince är humorist ut i
fingerspet-sarne, gör sig så gott som aldrig skyldig till en grov
gest och förenar med parisisk elegans i uppträdandet
ett intelligent ansiktsspel — inte minst när han skall
agera den största dumbom!
Danskarne, vilkas kynne ligger så väl för allt vad
pantomim heter, ha flera goda komiska filmsförmågor.
Av de få svenska skämtare vi hittills sett på duken
har ingen framträtt i någon mera berömvärd belysning.
Nog ha vi skådespelare och skådespelerskor, som skulle
göra sig utmärkt i film. Men den saken är en annan
historia, i fråga om vilken även teaterdirektörerna vilja
ha ett ord med i laget. . . .
Lehmann d. ci.
Den levande bilden.
En af dess förutsättningar.
I en av H. Chr. Andersens sagor låter författaren sin kungason
komma till vindarnes håla i skogen. Och underliga upplevelser
kunna där vindens söner förtälja honom från Bina
mångmilafär-der. Underligast är det likväl med östanvinden. Denna för
honom in i ett sagoslott, genom vars fönster det är möjligt att se
de härligaste bilder. Men det är inga vanliga bilder. Trädens
kvistar och blad röra sig i dem, fåglar och ekorrar svinga sig från
gren tilll gren. Bilderna äro levande.
Den sagan blev sedan en sanning, de levande bilderna en
verklighet.
Den kinematografiska upptagningskameran, en fint och rikt
utrustad prins, far hän till all världens hörn och hämtar sina
intryck från själva det levande livets mångahanda. Sant som
sanningen själv meddelar han sedan sina intryck åt den
hemmavarande brodern, projektionskameran, som lika trogen återger det
sedda för oss de många, som ej ha råd eller tid att själva fara
åstad och se.
Det nya framställningsmedlet, kinematografien, är rent tekniskt
sett ingenting annat än en utveckling av snabbfotograferingen
men med sin tillämpning i detta fall byggd på psykologiska och
fysiologiska förutsättningar. Praktiskt taget är den ett alldeles
nytt framställningsmedel, med vilket rörelse kan reproduceras, och
vars betydelse i vissa fall kan förliknas vid boktryckerikonstens.
Man har ofta jämfört den vanliga fotograferingskameran med
vårt öga, den ljuskänsliga fotograferingsplåten med ögats näthinna.
Naturligtvis kan man med minst lika stort skäl uppdraga en
jämförelse mellan ögat och den för »levande bilder» avsedda
upptag-ningskameran, då ljusintrycken ju i denna motagas så lätt efter
varandra, att därmed kunna upptagas de nästan omedelbart på
varandra följande tidsmomenten av en handling, liksom
ljusintrycken på vår näthinna kunna ha framkommit ur en handling,
vilken därmed blir bevarad i vårt medvetande
Det är dock ej alla de små momenten av en rörelse eller
handling, som upptagas och sedan återgivas av kinematografen, men
så många, som under en viss kort tidrymd behöva sammanföras,
för att vårt iakttagande ej skall förmå särskilja dem från varan
dra utan i stället låta dessa tätt efter varandra följande
rörelsemoment sammanflyta till en skenbart, oavbruten rörelse.
Uppfinningen möjliggöres sålunda genom en slags villfarelse hos
åskådaren. Enligt somliga författares mening skulle denna
huvudsakligen vara av psykologisk art, enligt andra av fysiologisk natur,
d. v. s. en ofullkomlighet hos vårt synorgan.
I-Iuru troget nu än dessa bilder återgiva en verklig handling,
så är ju dock själva rörelsen å bilden en illusion och därmed
också ett psykologiskt förlopp. För den ärade läsaren, som själv
vill något närmare aktgiva på denna primära förutsättning för den
kinematografiska bildens uppkomst, torde det vara bekvämast att
skaffa sig en liten apparat av papper, som under namn av
»fick-kinematograf» kan för billigt pris erhållas i leksaksaffärerna.
Den består av en pappskiva med tvänne titthål. Förbi dessa
löper en annan pappskiva, försedd med fyra celluloidfönster,
vartannat av lika färg, exempelvis rött eller grönt. Under det att
skivan med fönstren föres fram och tillbaka förbi titthålen,
betraktar man genom dessa en bakom stående bild, låtom oss säga,
en slaggande smed, vilken är tecknad; tvänne situationer, den
ena i grönt med släggan lyftad, den andra i rött och med
släggan på städet. Även vid ett ganska långsamt förbiförande av
fönstren tyckes smeden lyfta och sänkasläggan, alltså utföra en
rörelse. Och dock äro ju de båda bilderna i sig själva fullkomligt
stilla. Om vi icke dess miudre få en föreställning av rörelse,
måste denna i så fall ha uppkonstruerats i vårt medvetande.
Det finnes en viss grad av likhet mellan de båda
situationsbilderna. Denna är så pass stor, att den tillåter en identifiering,
ett någorlunda hastigt fastställande av att det är samma individ,
som med sitt verktj’g endast kommit att intaga förändrade
ställningar. Men en sådan förändring kan ju icke tänkas utan i
förening med rörelse. Nödvändigheten av detta förhållande har hos
oss blivit till en allmän föreställning,’’vilken uppkommit genom
det] dagliga iakttagandet av föremålsverkliga rörelser. Det är
denna allmänna föreställning i vårt meddelande, att en nv
situation förutsätter en rörelse, vilken även här tillkommer och
sammansmältes med identifieringen av de båda i verkligheten
särskilda bilderna, så att vi också hos dem få denna föreställning
av en rörelse, eller handling.
Ett psykologiskt förlopp, sådant som det ovan beskrivna, är
tvivelsutan för handen såsom det väsentliga momentet även vid
vårt åskådande av den moderna levande bilden, där ju vid
bildräckans framförande också en hastig identifiering av tämligen
lika bilder, från något olika situationer måste uppkomma. Men
denna sålunda väl använda inbillning understödes på ett särdeles
lyckligt sätt av en fullkomlighet hos själva vårt synorgan, den
nämligen att ej hur hastigt som helst kunna lämna ifrån sig ett
givet intryck, då ett annat infinner sig.
Vi torde få tillfälle att i en följande uppsats erinra även om
denna mera fysiologiska förutsättning för tillblivelser av den
levande bilden. Fr. Hallgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
