Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Toll, Johan Christopher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tolf, Johan Christopher.
i 85
Liljencrantz hade alltför grundliga insigter i statshushållning
och finanser, för att ej anse fredens bibehållande och de
inre hjelpkällornas deraf beroende utveckling såsom första
vilkoret för möjligheten att ordna och reda drätselverket,
hvartill han gjort en god början genom realisationen, hvars
bestånd likaledes i betydlig mån berodde af fredén. Ifrån
den stund Konungens tankar förnämligast rigtades utåt på
eröfringar och krigsära, försattes Liljencrantz i en allt mer
skef ställning. Konungen dolde för honom sorgfälligt sina
krigsplaner mot Danmark 1785 och 1784, ehuru ban genom
utrikes lån måste skaffa medel till rustningarne. Efter
riksdagen 1786 ansåg Honungen tiden vara inne att äfven
taga finanserna under sin närmare skötsel, liksom han redan
gjort med utrikes- och krigsärenderna, och Liljencrantz
insattes i rådet. Frih. Erik Ruuth, förste Hofstallmästare hos
Hertigen af Södermanland, utnämndes till Statssekreterare
för finanserna. Han var Tolls vän, och denne synes ej hafva
varit främmande för hans val. Åtminstone yttrar han i ett
bref till Konungen, att Ruuths utnämning på börsen
emot-tagits med nästan enhällig fäguad, och att den allmänna
opinionen var att han hade insigter och tänkte väl. Dagen
efter sedan Ruuth erhållit finansportföljen, utnämnde
Konungen Toll till Generalmajor och förste Generaladjutant
(d. 28 Nov. 1786). Det var att sätta officiella stämpeln pä
den befattning, ban redan i flera år innehaft, och ansågs
nödigt, emedan hvarjehanda collisioner uppkommit emellan
Öfverstcn-Krigsministern och Generaler, som funno det svårt
att subordinera under en embetsmän af lägre grad, än den
de sjelfve innehade.
Gustaf III, sjelf sin utrikes minister, hade nu finanserna
och arméen i de händer ban ville. Det var tydligt att detta
var beräknadt att gifva honom fria händer, när de
conjunc-turer skulle inträffa, som kunde gynna hans krigiska
ärelystnad. Denna var alltid lika brinnande och orolig. Vid
denna lid yttrade han en gång till Riksrådet Frih. Ramel:
"Man börjar glömma 177 2." Han kände ett behof, att
ännu en gång vid sin person fästa verldens beundran.
Det dröjde ej länge innan den politiska ställningen i
Europa blef sådan, att en Svensk Konung, med någon blick
in i framtiden och med Poleus och Turkiels öde för ögonen,
skulle känna en stark frestelse att genom ett väl afpassadt
anfall på Ryssland söka stärka sig åt den sidan ocb
åtminstone minska farligheterna, som hotade derifrån. Catharina
hade säkerligen inga vänligare planer emot Sverige, än dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
