Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Toll, Johan Christopher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
Toll, Johan Christopher.
örlogsmän visade sig i farvattnet ocli nalkades kustcrne, lät
han sitt cavalleri manövrera på stränderne; och som detta
genom sin rörlighet snart kunde förflyttas från ett ställe till
ett annat, så fingo Ryssarne, allteftersom de följde kusten,
se trupper på flere ställen, utan att kunna veta att det var
samma trupp, som de sågo öfverallt. Häraf skulle de
naturligtvis falla på tankan, att landet var späckadt med
krigsfolk, och afhållas från försök till landgång och plundring.
De buda campanjerne i Finland till lands, 1788 och
89, hade egentligen ej varit annat än gränskrig, der
fördelar ömsom vunnits och förlorats. Ehuru hedrande för
våra vapen, hade de dock ej kunnat hringa sakerna till
något resultat. Konungen beslöt derföre att för det följande
året 1790 hufvudsakligen lägga an på ett sjökrig, för att
på denna väg tillkämpa sig freden. Att hringa flottorna till
högsta möjliga styrka, och hafva dem färdige att utlöpa
till första vårdag, blef alltså nu hans förnämsta syftemål.
Han beslöt att anförtro ledningen af flottans utrustning i
Garlskroua åt en comité, till ledamot hvaraf ban äfven
kallade Toll. Den bestod för öfrigt af Presidenten Grefve
Munck såsom ordförande, och af Gonteramiralcrne af
Chapman och Nordensköld. På samma gång förordnades Toll
att vara Generalintendent vid örlogsflottan, i stället för
Landshöfding Ehrenbill, som nedlade denna befattning. De
båda förordnandcrne äro daterade d. 14 Nov. 1789.
Det var ett oväntadt uppdrag, som Toll emottog
mycket mot sin vilja, och med stort misstroende till sin
förmåga att deri kunna gagna. Redan ett par månader innan
han fick befallning begifva sig Carlskrona, hade ryktet
förkunnat att en sådan commission var honom tillämnad. Han
vände sig då till Storamiralen Hertig Carl, för att söka
blifva den qvitt. Han yttrar i ett bref till honom: "Jag
bar underdånigst förklarat, och jag förklarar så länge jag
lefver, att jag är och blir onyttig i det, som jag icke
förstår. Tag icke onådigt att jag vidrör denna sträng; tillåt
mig få slippa säga hvarföre? nog att E. K. II. torde känna
fullkomligt hvad jag gissar, rätt eller rasande. Ar det
naturligt att gå emot sin böjelse? E. K. H. känner hvad för
en, som jag aldrig kan böjas till. Finn mig icke nyttig, ty
jag bedyrar att jag aldrig kan blifva det, såsom, Gudnåde
mig! man ännu torde tro och lika visst misstaga sig." —
Då Toll icke destomindre fick Konungens befallning att gå
till Carlskrona, yttrade han helt öppet till H. M., att han
ej trodde sig der kunna göra det gagn han önskade ocb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
