Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillägg - Thorild, Thomas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T ii o ii 11, d , Thomas.
225
och obeniärkhet. Engelska Kyrkan, sedan ett århundrade
vändt vid slika anfall, tog visserligen ingen nolice om den
svenska frilänkarns anfall. En annan, der sjelfmord (a free
Death) försvarades som en menniskans höga rätt, tyckes ej
heller fallit i smaken, oaktadt det den tiden ännu var på
modet i England att hänga sig: — men liebhabrarne deraf
voro väl i alla tider ganska fä. Dessa negativa motgångar
löste förtjusningsbindeln, och nu såg ban allt i England i
ett alldeles förändradt ljus: "der fanns ingen enda stark själ
att styrkas af — ej mer förstånd än att laga biffstek." I
denna sinnesstämning skref ban i Febr. 1789 "The Royal
Moon or the Politics", som börjar med detta åskslag: "And
this then is glorious England! so high in spirit, and so löw
in fact! whose boasting eminence is to pronounce proudly
the weighty sillables of Con-sti-tu-tion — a word as
mystic Abracadabra, and at last even as idolatrous and
dull! Constitution, without public principle and a true
national sense, is but a stupid Idol, good for
Court-popery and a staring devol Mob" — och slutar med orden:
"O glorious England! dost thou deserve a smile of disdain,
or still a tear of pity."
Sedan Th. misslyckats som agitator, föll han på den
tanken att studera Bibeln vid sidan af Swedenborg.
Resultatet deraf blef det, att han fick en djup vördnad för den
bel. Skrift och dess mystiske commentator, ehuruväl han
aldrig blef hvarken christen, i sträng mening, ej heller
renlärig Swedenborgare, utan sammansmälte dess läror med sitt
eget system. Om detta system, som äfven återfinnes i hans
sednare philosophi och således förtjenar kännas, yttrar sig
Atterbom: "Thorilds Naturalism hade alltid varit en belt
annan, än en Helvetii, en Holbacks, en Diderots. Lika (om
ej större) var dess afstånd från det nyaste uppkok af
gammal fransysk Encyklopedism, hvarigenom en Bruno Bauer,
en Feuerbach m. fl. förskaffat sig ett slags märkvärdighet;
män, dem just naturligt (eller sundt) menniskoförstånd
fattas, och dem alltså minst Th. skulle för äkta Naturalister
erkänt. Då hans sätt att uppfatta Guds och Naturens
grundenhet innebar en mera poetisk och mera religiös verldsåsigt,
innebar det ock möjligheten, ja nödvändigheten af dennas
utveckling till en innerligare och högre, än den i sin första
skepnad var. Näppligen blef den någonsin fullt befriad ifrån
det grundfel, hvaraf både den plattaste Deism ocb den
fantasirikaste Pantheism samfäldt lida: förgudningen af det
Allmänna på det Enskildas, det Varande på det Handlande*,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
