Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De la Gardie, Magnus Gabriel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De la Gardie Matputs (kibricl. 27
förvisas hofvet, och Drottningen ej tala öfver denna
sak, så att den blef till Grefvens nackdel. Drottningen
svarade, att bon ej allenast tillät Grefven resa, utan
befallte honom det, och ej fßrr visa sig för hennes ögon,
än han tillfredsställt hederns fordringar. Att drifva
Schlip-penbach från hofvet, var en orättvisa; att hon skulle
tala väl om Grefven var något, som hon ej förstod, hur
Grefven kunde begära. Den trösten kunde han hafva i
olyckan, att hon ännu hade godhet för honom, annars hade
ej saken slutat så lindrigt för honom. För öfrigt återstod
för henne endast att beklaga hans olycka, som han sjelf
sig beredt. Hela följande dagen stannade Grefven qvar,
i hopp att genom sin svåger Prins Adolph Johan kunna
blidka Dronningen. Till henne frambar den sednare ett
bref från De la Gardie, hvilket Dr. efter aftonmåltiden
läste, hvarefter hon, gående af och an på golfvet, endast
sade: "stackars Grefven." Hon läste brefvet ännu en gång,
och upprepade samma ord, utan att säga något vidare
till Prinsen. Dagen derpå reste Grefven till Ekolsund.
Då Grefve Jacob Casimirs Grefvinna Ebba Sparre låg på
barnsäng, kommo Ebba Brahe och Prinsessan Maria
Euphrosyne till henne på besök. Drottningen råkade dem
och visade sig artig, hvaraf man slutade, att De la
Gardie skulle återvinna hennes nåd, men Axel Oxenstjerna
sade, att Drottningen hade alltför mycken fasthet, för att
så hastigt återtaga hvad hon med öfverläggning beslutat.
Erik Oxenstjerna berättade för Dr. både detta rykte och
Riks-Cancellerens ord, och Dr. fann sig den sednare
derföre på det högsta förbunden. De la Gardie skref till
Oxenstjerna, och åberopande den nära förbindelsen
mellan sin fader och Riks-Cancelleren utbad han sig dennes
bemedling; men O., ihågkommande De la Gardies förra
öfvermod, svarade endast med ord, som denne om
honom brukat, att "han var för gammal att kunna gifva
något råd, ban var barn på nytt och kunde nu endast
jollra." Hade Grefve Magnus förut velat rådfråga honom,
skulle han kunnat tillstyrka honom hvad som var nyttigt;
nu kunde han endast beklaga hans olycka. I bref till sin
son Erik yttrade R. C. oro öfver Gr. Magni sak, som
förvärrades genom hans eget förvållande, och han visade
genom sitt handlingssätt, efter Oxenstjernas ord, att ban
ej mer kunde bära olyckan, än lyckan. Oaktadt denna
brisv på deltagande visade De la Gardie för Oxenstjernas
minne en djup vördnad, förande i sednare åren esomoftast
på läpparne de tänkespråk han soin barn hört från hans mun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
