Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utaf naturens skönhet njutit,
Då hastigt skrämd vår kära tupp
Ifrån sin hvila flaxar upp,
Det är hans egen fru, som kacklar
I full förtviflan, som han hör,
Hon ropar: »Ack, jag dör, jag dörl»
Och utåt vägen fram hon vacklar.
Man tuppens ångest nog förstår,
Han rifver fjädern af — i hrist på hår —
Och skyndar ned på vägen till sin maka.
»Ack», jämrar hon, »hur snart den flyr vår fröjd 1
Nyss gick jag härifrån så glad och nöjd,
Och nu jag vänder full af harm tillbaka.»
Och förrn han hindra det förmår,
Till stackars tuppens skräck och fasa
Hon handlöst faller som en trasa
Omkull på vägen, där hon står.
Från diket tar han i sin näbb små skvättar
Och blöter henne duktigt gång på gång,
Tills ändtligt från en vanmakt lång
Hon kvicknar till, med benen sprättar
Och för sin häpna tupp berättar:
»Du vet», hon säger, »att jag vågat hysa
Den tanken, att i hållning och i grace
Så tydligt röjts min högst förnäma race,
Att jag var född att bland de andra lysa.
Om mina fjädrar har man alltid sagt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
