Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hemmets fågel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—• 127 —
domsvännens råd; han och hemmet voro glömda. Jörgen
vände sig bort från dem och afstod från all vidare
öfvertalning.
Hvad rätt hade han väl att beklaga sig? Han
hade flackat kring i ur och skur med fiolen på
ryggen och med arfvet i blodet, hälften fadrens, den
vandrande musikantens, hälften den allt uppoffrande
moderns, som hade fördragit allt, förlåtit allt och tackat
för en aldrig så ringa plats i sina barns hjärtan, för
hvilka hon offrade sitt lif. Denne man hade nu kommit
hem i ordets fulla betydelse; kojan på fjällsluttningen
erbjöd efter modrens död ett mål för hans tärande
längtan, en hamn för hans okufliga begär efter frihet.
Här hade hans fiol plötsligt funnit de strängaljud, han
förgäfves sökte i fjärran land, rusig både i hufvud och
hjärta, medan starka drömsyner ständigt drefvo honom
längre och längre mot det okända. Sedan han kommit
hem hade all vandringslust blåst bort; han satt i
skymningen med fiolen under hakan och spelade sina egna
sånger, medan månens sken dallrade mellan furuträden
och Olaug stod och lyssnade än här, än där. Lifvets
poesi hade koncentrerat sig i dessa inspirationens heliga
ögonblick, han endast kände att nu var han hemma.
Han visste ej att hennes puls bultade, att hennes ögon
fylldes med tårar, att en oförklarlig längtan
genom-bäfvade hennes inre. Han endast spelade, toner,
hittills oanade, sedan glömda, väckta till lif af en ung
kvinna och uppfångade af henne, improviserade, rena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
